Kärleksbrudarna

Isadoras perspektiv

Jag vaknar upp och allting är svart, det kanske beror på att jag har ögonlocken stängda, men jag orkar inte öppna dem. De väger för mycket. Jag hör pip, fotsteg och snyftanden. Jag gör en ansträngning och vänder huvudet mot snyftandet.

-          Hon rörde på sig! skriker... Seike? Jag hör fler fotsteg och sen en röst som talar till mig.

-          Isadora, hör du mig? Kan du öppna ögonen? Säga något?

-          Åh, älskade Isadora, viskar Seike, nästan ohörbart.

-          Sei... ke, får jag fram. Jag känner hur någon lutar sig fram och ger mig en puss i pannan, genast  får jag jätte mycket energi. Jag öppnar ögonen och får se en söndergråten Seike. Han har röda ögon och ser smutsig ut. Jag ska lyfta armen och klappa honom på kinden, men det gör jätter ont! Jag kan inte röra min högerarm!

-          Va... vad? Rösten sviker mig.

-          Du blev skjuten, precis under axlen , viskar Seike, du hade tur som överlevde. Jag känner hur det tåras i ögonen, jag försöker få tårarna att försvinna, men det kommer bara fler och fler. Jag vill tårka bort tårana, men jag kan inte röra mig.

-          Du kanske borde låta Isadora få vila sig lite, säger en sköterska och leder bort Seike.

-          Jag vill ju ha honom här! skriker jag inte.

-          Lämna mig inte! Skriker jag inte heller. Jag bara somnar.

 

Seikes perspektiv

Jag vänder mig om precis innan jag kliver ut genom dörren, Isadora har redan somnat. Jag vill inte lämna henne ensam, men följer med sköterskan ut.

Varför var jag tvungen att ta med Isadora ut? Om jag hade låtit henne vara hade det här aldrig hänt!

-          How is she? Frågar Mr. Jane när jag kommer ut till väntrummet.

-          Well, she isn´t dead, säger jag och sparker till en osynlig sten på marken.

-          Stakars di, Janes roliga uttal får mig att dra lite på munnen.

-          Du suger verkligen på svenska! Säger jag.

-          Thank you! Jag ser Isadoras vackra leende framför mig och hör hennes underbara skratt och då kommer gråten och jag skyndar ut. Jag hör att Jane följer efter mig, men det bryr jag mig inte om. När jag kommer ut springer jag  in i Fredrick. Han kollar en sekund på mig, innan han ger mig en stor kram.

-          Hur är det med henne? Viskar han i mitt öra.

-          De... de... det var.... nästan värr... ärre... att se...henne... vaken. Hon såg... ut att ha... så ont! Får jag fram mellan snyftngarna.

-          Såja lilla Seike, vi ska ta oss igenom det här.

 

Efter mycket gråt och många diskutioner torrkar jag mig under ögonen, och så tar vi mod till oss och går upp igen. Väl utanför dörren tar jag ett par ljupa andetag, det är ju facktiskt jag som ska vara stark när hon är svag, och går in. Fredrick sätter blommorna han köpt i en vas brevid sängen medans jag sätter mig på sängen och iacktar Isadora. Hon andas så lugnt och ser så fridfull ut. Hon rycker till och öppnar ögonen, jag blir varm inombords och det är nära på att jag börjar gråta igen, men jag sammlar mig.

-          Hej Seike, hennes röst låter raspig och trött, men hennes ögon är pigga, hon vänder på huvudet och ser sig om i rummet.

-          Och Fredrick, fina tulpaner.

-          Ja, Seike har nån´ gång nämnt att de är dina favoritblommor, säger han.

-          De är jätte, fina, säger Isadora.

-          Hon tycker om vita tulpaner, inte rosa, tillägger jag. Fredrick fnissar och gör en grimage.

-          Kom hit! Viskar Isadora och vifftar med handen, jag lutar mig fram mot henne så att våra näsor nuddar varandra.

-          Hur länge har jag varit här? Vad hände? Varför känns det som att jag inte har nån´ högerarm?

-          Du har varit här i tre dagar, börjar jag, och ja, vi var ute och vandrarde i parken...

-          Jag vet att vi bråkade, tilläger Isadora, det sista jag minns är att du  sa någonting om att ingen kunde skilja oss åt eller nåt´ liknande. Jag tittar generat mot Fredrick men han verkar inte bry sig.

-          Ja, sen hörde jag ett skott och såg en massa blod, Jane kom springande med mobilen i högsta hugg, han hade redan ringt en ambulans och pratade med Lisbon. Ambulansen hämtade dig och vi åkte in till sjukhuset, det var en massa läkare överallt och de sa åt mig att hålla mig undan, de säger att du hade tur. Hade kulan träffat mer åt höger hade du inte haft kvar din arm och hade den träffat mer åt vänster, hade du, dött, säger jag. Tårana kommer tillbaka, men jag vill inte gråta! Antagligen så ser Isadora att jag nästan gråter, för hon kysser mig försiktigt på munnen och kollar in i mina  tårfyllda ögon.

-          Men nu hände inte det, jag lever och  har min högerarm! Det är ju fantastiskt!

 

Isadoras perspektiv

Fem veckor stannar taxin till utanför vår lägenhet.

-          Du, jag har en handikappad arm, inte ben! Säger jag när Seike försöker hjälpa mig uppför trapporna.

-          Är det nåt´ fel med att jag hjälper dig?

-          Ja! Jag vill inte bli behandlad som värsta bebisen bara för att min arm inte fungerar som den ska! Han suckar och släpper mig.

-          Tack! Säger jag ironiskt. När jag öppnar ytterdörren ( med min vänster arm ), skriker Fredrick, Corro, Zave, Endigo, mamma Monika, farfar Bo, Patrick ( Jane ) och, jag måste se i syne?  YOHIO ” välkommen hem!! ”. Jag bara står och gapar.

-          Va´ fan? Är det enda jag kommer på.

-          Vad fan gör ni här?

-          Åh, älsklig! Mamma kommer fram och kramar mig, jag kvider till lite för att hon kramar så hårt mot armen.

-          Oj, förlåt mig! säger hon och kramar mig lösare. Sen får jag en stor gruppkram av Fredrick, Corro, Zave och Endigo. Av Farfar och Patrick får jag bara ett leende och då är det bara YOHIO kvar. Alla har gått in i matrummet så jag och YOHIO står ensama i hallen.

-          Eh, kom du hit bara för mig? frågar jag

-          Det var ju så länge sedan. YOHIO håller sig på långt avstånd från mig, som att jag smittar, men när jag går närmare står han kvar, även fast han ser skräckslagen ut.

-          Varför är du så avvikande? YOHIO funderar en sekund, innan han svarar

-          För att jag inte vill skada dig, han låter allvarlig och har ljupa rynkor i pannan.

-          Skada mig? vad menar du? Du har väl aldrig skadat mig?

-          Nej, inte dig, men, Kristin.