Kärleksbrudarna

Känner att jag kanske skulle vänta lite med nästa novell... Det blir lite mkt med alla proven och läxorna överhuvudtaget. Ber därför om ursäkt i förskott för att jag inte börjar på nån´ ny. 

Vill oxå be om ursäkt för att ni tvingats stå ut med mina halvtaskiga noveller som igentligen inte är så bra... Däremot lovar jag att hålla er uppdaterade om kill grejorna, tex att Signe sa att jag tyckte Christoffer var trög bara för att jag skrev ( på bänk book ) att killar är tröga. men då menade jag ju förstås inte Christoffer! Känner att det börjar bli jobbigt att skriva Christoffer så skriver från och med nu Tosse. Ibland kan man bli lite sur på bästisen, som gör grejer man inte vill att hon ska göra.

 

Snart släpps DVD;n från btb med YOHIO, önskar att jag får tag på en sån´... Blir helt konstig av helt okonstiga saker nu för tiden, sjukt jobbigt. Vill vara normal. Går inte. Försöker skärpa mig. Går inte. Blir katastrof. Blir rörigt. Blir skämmigt. Kan man radera saker från folks minnen? Om man kan det kan ni vara så snälla och kontakta mig. 

 

Dawn of dreams äger.

 

Fast Sakura chiru, Inglorious och Stellar slår nog dawn of dreams. Fast det är absorlut inget fel på LOVESESSED heller, älskar oxå Innocense!! Och Welcome to the city! Sen får man inte glömma Distant fucker och 3!! Hallå!! Kan ni sluta göra det så svårt?

 

Kan ni sluta vara så ointresserade?!?! Klas 1 och 2!! Klas 1 okej, Klas 2 inte okej!

Jag vill vill vill att Carl eller Christoffer ska gillar mig mig mig!! Kan de inte fatta att jag kommer grina på skolavslutningen bara för att jag kommer behöva vara utan dom! ( Men mest kommer jag nog gråta för att jag kommer behöva skiljas från Signe! Min allra bästa vän, som hjälpte mig genom dagen. Kommer sakna dig så jävla mycket!! ) Som tur är så är det ett tag kvar... 

 

Idag skrev jag och Signe en lapp som vi satte i Christoffers bänk, men han missade den... HUR?! Den satt mitt på bänklocket! Hur blind får man va´? Hoppas iaf att han reagerar på det vi skrev. Vi skrev inget elakt om det är de ni tror, vi skrev typ att vi gillar honom på ett konstigt sätt, fast han fattar nog inte det. Som jag har skrivit i ett annat inlägg är killar lite svårfattade ibland ;) men efter jullovet har han kanske fattat! 

 

Skvätte vatten på Carl och han skvätte tillbaka men missade så sen puttade han på skoj lite på mig så att jag slog mig sen under lunchen sa han:

 

Jag tror hon är lite sur 

 

och stirrade på mig, EH, JA!!! LITE SUR!! 

 

Hsh så är han  jättesöt och luktar gott... ( vet det eftersom han hela tiden springer och pratar med Nils och Christoffer som sitter bakom oss ) och självklart skulle min bästa vän säga det till honom! Han bara:

 

Jag doppar mitt huvud i choklad.

 

Choklad? Allvarligt? Men jag tror ändå att jag skulle passa bättre med Christoffer... kanske?

Isadoras perspektiv

Dagarna går oändligt långsamt. Seikes konserten blev lyckad och Inglorious har nu nästan 59 000 visningar. Jag har frågat Seike om vi ska gå på skolbalen tillsammans som är om en vecka och livet flyter på. Efter utskällningen från Lisbon är det nu återigen alltid en ” agent ” här med oss.

-          Åh, jag har så ont i magen! Stönar jag, kan du köpa fler värktabletter på vägen hem?

-          Mensen? Säger Seike och ler.

-          Nej, det är ju det som är problemet. Skynda dig nu! Du kommer för sent!

-          Jaja! Lisbon! I´m ready! Skriker han.

 

När Seike har gått går jag runt en stund i lägenheten, stannar till lite framför speglen. Fan va tjock jag är! Jag vandrar runt lite igen men stannar till vid speglen. Jag drar upp tröjan och studderar magen som putar ut. Fan va jag måste banta! Det är inte mycket men mobbarna ser det alltför väl. Plötsligt slår en tanke mig. Jag ringer Seike.

-          Tja! Du har kommit till Seike, jag kan inte svara just nu, var god lämna ett medelande!

-          Svara då för fan Seike! Jag ringer igen, och igen, och igen och äntligen svarar han.

-          Isadora, vi repa... mer än så hinner han inte säga.

-          Du måste köpa ett graviditetstest! Skriker jag.

-          Ett vadå?

-          G r a v i d i t e t s t e s t!

-          Va´? Herregud! Skämtar du?

-          För helvete Seike! Skriker jag och lägger på. Tjugo minuter senare kommer Seike inrusande, alldeles plaskvåt och svettig. Jag drar apotekpåsen ur handen på honom och springer in på toan. Stoppar in den och väntar på svar, hur lång tid tar det?

 

Seikes perspektiv

Några minuter efter att Isadora sprang in på toan kommer hon ut igen, helt likblek i ansiktet.

-          Seike, du ska bli pappa, säger hon. Jag kan inte tro mina öron. Jag, pappa?

-          Det är ju... det är ju  helt fantastiskt, jag rusar fram och ger Isadora en kram.

-          Men, hur blir det med din karriär? Viskar hon.

-          Äh, vem vill inte ha en kändis pappa? Säger jag och flinar, men Isadora verkar fortfarande inte övertygad.

-          Kom igen! Det är inte så farligt! Vi kommer bli världens bästa föräldrar! Eller hur! Du och jag! Nu har hon tårar i ögonen.

-          Älskling, vad är det?

-          Tänk om jag inte är redo då? viskar hon.

-          Du har ju nio månader på dig! På nio månader hinner du verkligen bli redo! Den här gången får jag ett leende som svar.

-          Du är bäst, vet du det?

-          Hm, harklar sig Lisbon, what´s happened? You’re a mother?

-          Yes, I am.

 

-          Vad hade du tänkt ha på dig imon då? frågar jag Isadora där hon står framför speglen och poserar. Nu för tiden är hon riktigt stolt över sin lilla mage, och den är verkligen liten än så länge. Även fast hon är så stolt har hon inte sagt något i skolan än. ” De  kommer bara säga att jag är en hora ” säger hon.

-          Den svarta såklart! Vad skulle jag annars ha? Vad ska du ha på dig på skolbalen?

-          Jag vet inte, ska man ha kavaj eller?

-          Hm, du är ju väldigt snygg i kavaj och det är ju faktiskt en skolbal, men du kanske skulle ha nåt´ tuffare på dig? Eller kanske inte? Åh! Jag hatar torsdagar!

-          Haha! Jag kan inte hålla tillbaka skrattet, du är för söt!

 

Vi får skjuts till skolbalen med en limbousin. Jag ser hur de runtomkring står och gapar. Jag kliver ut, springer runt till andra sidan och öppnar till Isadora.

-          Tack, säger hon och vi går in hand i hand. Hennes svarta klänning är kort fram men lång bak, hennes klackskor med nitar klickar i trappporna och det svarta håret är fixat med extra mycket hårsprej. Efter många klädbytenå hit å dit valde jag min svart egen designade jacka och höga boots. Så fort vi kommer in kör de en tryckare.

-          Får jag lov? Frågar jag.

-          Visst, vi går till mitten av dansgolvet. Isadora lägger armarna om min midja och lutar sitt huvud mot mitt bröst.

-          Så vacker du är, viskar jag, jag skulle göra vad som helst för att få vara med dig föralltid!

-          Åh, Seike, jag hade inte planerat nåt´ annat, viskar hon tillbaka.

 

Isadoras perspektiv

Tilllslut tar låten slut.

-          Vad sägs om något att dricka? Frågar Seike.

-          Ja, tack! Han går iväg och jag sätter mig. Jag ser att Meja är påväg hit, med sitt gäng, så jag ställer mig upp och kollar så att klänningen sitter rätt.

-          Vem tror du du är igen?! Bitch!

-          Vem är du igentligen?! En rik snobb, säger jag. Hon blir lite förvånad över min nya attityd  men forstätter ändå.

-          Du ser för jävlig ut! skriker hon högt. Kolla på mig! Jag är så vacker! Säger hon med bebisröst.

-          Ska du säga! Vilken storlek är din jävla klänning ?! 36? Den sitter lite tajt! Hon kollar ner på  sin rosa klänning.

-          Jag ser att du har ätit lite för mycket, du borde banta. Jag tror Meja ser att jag blir ledsen för hon fortsätter:

-          Nämen förlåt! Jag glömde att du är lite handikappad! Hur är det med armen? Mår den br... Någon lägger händerna på mina axlar och jag rycker till. Jag får en puss på kinden innan han säger:

-          Vad händer här, älskling? Meja och hennes gäng bara stirrar.

-          Åh, har jag inte presenterat min pojkvän? Det här är Seike, säger jag och lägger armen om honom. Som  svar får jag en till puss på kinden.

-          Kom igen, vi drar, Meja och hennes gäng drar sig tillbaka och jag pustar ut.

-          Vad handlade det där om? Frågar Seike och spänner blicken i mig, kan jag inte gå iväg tre minuter utan att du hamnar i bråk?

-          Jag antar att du inte kan det, säger jag och hoppar upp i hans famn, lämna mig inte! 

Det är inte alltid lika lätt som på film, man får bara bita ihop och göra så gått man kan! Gråta i bästisen eller pojkvännens famn och bara tycka synd om sig själv. Man får gråta och man får må dåligt, men man försvinner aldrig! Man ska alltid finnas kvar och leva! Det finns alltid något att kämpa för och alltid någon att bli omhändetagen av. Man ska aldrig sluta tro på sigsjälv, gör man det finns det inte mycket kvar och jag vet ju vad dina morot är =) 

Hur ska jag uttrycka mig?

GE FAN I MIG OCH DET JAG HÅLLER PÅ MED!! JAG BRYR MIG INTE! BARA LÅT MIG VA´! 

 

Idag satt jag och Signe ( min bästis ) vid runda bordet och diskuterade med Jessica ( våran lärare ) att killar är lite svårfattade, de fattar inte att vi gillar dom och att det är sista chansen nu innan vi byter skola, medans Klar nr 2 lyssnade och jag tror fortfarande inte han har fattat! Han satt och lyssnade medans vi, jag och Signe, sa att vi gillade dom! Det är allvarligt något som är fel!

 

 

Det är så jobbigt när man vet hur man ska skriva för att få det perfeck, men så måste man ha någonting emellan, fattar ni? T.ex. 

 

Lilla Lukas satt fast i trädet och kunde inte komma ner, och så kunde han komma ner och de levde lyckliga i alla sina dar!

 

Jag är precis där nu, måste ha någonting bra emellan så att man fattar slutet, som kommer bli såååå bra! 

 

Hade en till sjukt störande person att skriva om, men kommer inte ihåg...

Inglorious kap. 5

Seikes perspektiv

När jag vaknar nästa morgon är Isadora borta. Jag rusar upp och in i köket, där är hon inte.

-          YOHIO! Vart är Isadora!? Skriker jag.

-          Va´? Mumlar han sömnigt.

-          Isadora är borta! Jag rusar runt i lägenheten ett par gånger innan jag kommer på ideén att ringa henne.

-          Hallå? Svarar hon efter fem signaler.

-          Vart är du?!

-          I skolan! Jag har lektion!

-          Va´? Säger jag förbryllat, i skolan?

-          Ja! Och du stör!

-          Men...

-          Jag vill kunna tjäna mina egna pengar och inte leva på att du är känd, säger Isadora. Jag måste tänka ett tag innan jag kommer på nåt´ bra att säga:

-          Men CBI sa ju åt oss att ta det försiktigt!

-          Tänk om Patrick råkar vara med mig då?!

-          Isadora lägg ner telefonen! Hör jag i bakgrunden.

-          Hej då! Älskar dig! säger hon och lägger på.

 

Isadoras perspektiv

Jag sitter i klassrummet och försöker skriva med vänsterhanden. Jävlar va´ svårt det är.

-          Glöm inte att det är simhall imorgon, säger läraren när det ringer ut.

-          Eh, ursäkta Mrs Pad, jag kanske inte skulle vara med imon, du vet, om det blir infeckterat och så, säger jag.

-          Jaja, gå nu, säger hon och föser ut mig ur klassrummet. Tyst går jag till mitt skåp. Jag känner hur alla först underviker min  blick och sen stirrar efter mig. Många mumlar saker som ” hon som blev skjuten ” och ” hon som nästan dog ”. De försöker dölja att de vet vem jag är och att de inte vet vad som har hänt, men misslyckas. När jag kommer fram till mitt skåp står de vanliga skrivet.

-          Jävla fitta, dumbo, hora, ditt äckel, dra åt helvete och förlåt? Säger jag tyst för migsjälv.

Står det förlåt?

Har någon skrivit förlåt?

Någon har skrivit förlåt.

Det står förlåt!

Jag står helt blixtsilla och kollar på ordet längst ner. Förlåt.

Är det till mig?

Nån´ måste ha skrivit det på fel skåp?

Det kan inte vara till mig?

Jag bestämmer mig för att nån´ har skrivit fel och öppnar skåpet. Det trillar ner en lapp på marken.

Va´ fan är det här?

På framsidan står det ” Till Isadora <3 ”, jag öppnar och läser.

Jag vill bara säga förlåt, för alla gånger jag mobbat dig, skrivit fula ord och slagit dig. Jag känner mig så... hemsk. Jag hoppas du förlåter mig, för du är världens sötaste, bästa, gulligaste, raraste, snyggaste, vackraste, underbaraste, snällaste, snyggaste igen, hetaste och coolaste person. Jag skriver det här bara till dig och ber om förlåtelse.

Hoppas du har det bra med Seike

Jag vänder mig om och blickar över koridoren med ungdommar. Inget.

Vem? Ekar det i mitt huvud.

-          What´s that? Frågar Patrick som plötsligt står brevid mig.

-          Eh, something, säger jag och viker ihop brevet.

-          Okey, can you translate what´s written on the cabinet? Frågar han.

-          No, svarar jag kyligt, can you please leave?

-          Why?

-          Because I´ve a life and how does it look if a man following me? Han gör en “ okej, ta det lugnt “ min och går. Jag lämnar mina grejer och smäller igen skåpet. Varför måste han veta allting hela tiden?! Sen går jag argt mot matsalen. När jag går förbi toaletterna tar någon tag i min arm, vänsterarmen som tur är, och trycker upp mig mot väggen.

-          Vem tror du du är igentligen?! Skriker Meja.

-          Va´?

-          Alla pratar om dig! Du vet att det är jag som bestämmer! Det är mig de ska prata om! Fattar du?!

-          Ja...

-          Fattar du inte?! Du är ingen! Ingen vill ha dig här! 

ni fattar inte hur glad man blir av en ynka kommentar, förut man bara: jaha, några har läst va kul för dom och nu: va kul att någon tycker om det jag skriver!! en anledning att inte sluta skriva! 

 

så tack för kommentarena! och ni som inte kommenterar... tack för att ni överhuvudtaget läser!

Seikes perspektiv

-          Men nu tycker jag vi ska prata om nåt´ positivare! Säger Isadora i ett försök att  få Jane och Monika att inte bråka.

-          Ja, vi ska ju snart ha våran första konsert, säger jag.

-          Så kul! Vart är det? frågar Monika.

-          Det ligger några timmar bort bara.

-          Några timmar! Hur länge blir ni  där?! Nästan skriker Monika.

-          Mamma...

-          Det blir bara över dan, vi kommer hem på natten, säger jag och försöker lugna henne.

-          Isadora, hur ska du klara dig?! Tänk om det händer nåt´?! Vad ska du göra då?! Bara ligga och dö?!

-          Mamma, jag klarar mig, det är bara över dan. Jag var på sjukhuset i fem veckor, jag klarar mig. Dessutom är den inte helt ur funktion. Kolla, jag kan lyfta armen och hålla på med handen och fingr...

-          Du kan omöjligt klara dig! avbryte Monika Isadora, jag kommer hit och hjälper dig.

-          Mamma! Jag är 20! J a g  k l a r a r  m i g. Resten av middagen sitter alla tysta.

 

-          Ursäkta mig, jag  vill inte vara otrevlig, men jag måste få ta en dusch. Det var lite jobbigt att duscha på sjukhuset, säger Isadora när efterrätten är uppäten. Alla nickar medlidande och på några minuter är alla påväg ut.

-          Kan du stanna en seckund? Viskar jag till YOHIO. Han nickar. När alla har gått kommer Isadora springande från badrummet, i bara trosor och BH.

-          Åh, hej, jag visste inte att du var här, säger hon till YOHIO, hur som helst. Seike, knäpp upp BH;n det är omöjligt med en hand! Jag ser att YOHIO är helt röd i ansiktet och försöker att inte titta. Jag knäpper upp BH;n och hon springer iväg igen.

-          Det är inget fel på din fliclvän iallafall, säger han när hon är utom hörhåll. Som svar får han ett skratt och en grimage.

-          Så, jag råkade höra vad du sa till Isadora, säger jag.

-          Vadå?

-          Tänker du mycket på det där med Kristina?

-          En del, jag försöker att tänka på annat, men det är svårt, säger han oroligt.

 

Isadoras perspektiv

Jävlar va´ svårt det är att tvätta håret.

Efter ca 25 minuter ger jag upp, stänger av duschen, sveper en handduk runt min kropp och tassar ut. När jag passerar vardagsrummet sitter YOHIO och Seike tätt ihoptryckta och de... gråter? Vad har hänt? När Seike ser att jag står och kollar på dem viftar han med handen som ett tecken att jag ska gå, vilket jag också gör.

Hur kommer det sig att YOHIO sitter och gråter i min lägenhet?

Jag försöker drar på mig fisbyxor och en slaffsig tröja, men  bara det tar tio minuter, men när jag väl fått på mig kläder vandrar jag ut i vardagsrummet igen.

-          Vad? Mimar jag.

-          Kristina, skriver Seike i luften. Jag vet att YOHIO har haft det svårt sen... det där, och går därför och gör varsen kopp te. Försöker.

Krash!

Jag tappar hela fatet med te och cupcakes.

-          Isadora! Vad händer där ute? Seike och YOHIO kommer springande med oroliga miner.

-          Faan  vad det bränner! Skriker jag och hoppar runt. Jag råkade nämligen spilla teet över mig och inte golvet.

-          Jävlar i helvete! Jag ser att Seike fyller en kanna med vatten och på en seckund är jag plask våt.

-          Va´ fan håller du på med?!

-          Jag tänkte att det kanske hjälpte att du fick lite kallt vatten på dig, säger han med ett leende.

-          Nu du! skriker jag, tar upp en cupcake ochslänger den i ansiktet på honom. Han laddar med mer vatten, men missar. Jag tar upp en till och trycker den i ansiktet på YOHIO, som trycker en i mitt ansikte också. Vi ser på varandra en stund innan vi brister ut i skratt. Jag skrattar så mycket att jag får ont i magen och lägger mig ner på golvet. Då passar Seike på att hälla vatten på mig. Som tur är knackar det på dörren.

Seikes perspektiv

Eftersom Isadora ligger på golvet helt dö blöt går jag och öppnar dörren.

-          Hey guys! You remember us? Skämtar Jane.

-          We just want to say that we haven´t found the killer yet and you should be careful, säger han. Isadora och YOHIO kommer gående från köket.

-          What happened?

-          Well, someone threw water at me! Säger hon och riktar blacken mot mig.

-          Det är inte mitt fel att du tappade brickan! Försvarar jag mig.

-          Det är inte mitt fel att min pappa var rik och att folk ville mörda honom!

-          Är det därför.... säger YOHIO, mer som ett antagande än en fråga. 

Nu måste jag bara få skriva av mig. Vill inte nämna några namn så alla killar kallas Klas och alla tjejer kallas Klara.

 

Va´ fan håller du på med Klas?! Du fattar inte riktigt att ingen förutom Klara tycker om dig va´?! Du är inte så cool som du tror och vi vill inte höra om allt du kan för att du har läst en fakta bok istället för en skönlitterär bok?! Kan du bara vara snäll och sluta prata med mig och sluta kolla på mig! Kan du inte fatta att jag varken gillar dig eller kommer vara med dig frivilligt. Du skryter om att du är så bra på handboll och tror att du är bättre än alla andra på alla sporter! Men du suger!

 

Varför måste alltid du vara i centrum?! Du tror att du är så speciell bara för att du har  skurit dig, blivit av med osuldenn och röker! Du är bara 12!! Du blir inte populär bara för det! Sluta " leka " med mina kompisar! De är inte homosexuella! Självklart bryr jag mig inte om om du är med dom eller inte, men sluta hålla på med dom! Jag fattar att du har det tufft men du behöver inte prata om det hela tiden!

 

Alla söta killar är lite tröga tror jag... Idag flydde Klas från mig ( och Klara ) när han skulle få en kram! Man flyr inte från tjejer som villl kramas!!

 

Ta inte det här personligt, eller det är ju till några speciella personer, men... jaja skit samma!

Isadoras perspektiv

Jag vaknar upp och allting är svart, det kanske beror på att jag har ögonlocken stängda, men jag orkar inte öppna dem. De väger för mycket. Jag hör pip, fotsteg och snyftanden. Jag gör en ansträngning och vänder huvudet mot snyftandet.

-          Hon rörde på sig! skriker... Seike? Jag hör fler fotsteg och sen en röst som talar till mig.

-          Isadora, hör du mig? Kan du öppna ögonen? Säga något?

-          Åh, älskade Isadora, viskar Seike, nästan ohörbart.

-          Sei... ke, får jag fram. Jag känner hur någon lutar sig fram och ger mig en puss i pannan, genast  får jag jätte mycket energi. Jag öppnar ögonen och får se en söndergråten Seike. Han har röda ögon och ser smutsig ut. Jag ska lyfta armen och klappa honom på kinden, men det gör jätter ont! Jag kan inte röra min högerarm!

-          Va... vad? Rösten sviker mig.

-          Du blev skjuten, precis under axlen , viskar Seike, du hade tur som överlevde. Jag känner hur det tåras i ögonen, jag försöker få tårarna att försvinna, men det kommer bara fler och fler. Jag vill tårka bort tårana, men jag kan inte röra mig.

-          Du kanske borde låta Isadora få vila sig lite, säger en sköterska och leder bort Seike.

-          Jag vill ju ha honom här! skriker jag inte.

-          Lämna mig inte! Skriker jag inte heller. Jag bara somnar.

 

Seikes perspektiv

Jag vänder mig om precis innan jag kliver ut genom dörren, Isadora har redan somnat. Jag vill inte lämna henne ensam, men följer med sköterskan ut.

Varför var jag tvungen att ta med Isadora ut? Om jag hade låtit henne vara hade det här aldrig hänt!

-          How is she? Frågar Mr. Jane när jag kommer ut till väntrummet.

-          Well, she isn´t dead, säger jag och sparker till en osynlig sten på marken.

-          Stakars di, Janes roliga uttal får mig att dra lite på munnen.

-          Du suger verkligen på svenska! Säger jag.

-          Thank you! Jag ser Isadoras vackra leende framför mig och hör hennes underbara skratt och då kommer gråten och jag skyndar ut. Jag hör att Jane följer efter mig, men det bryr jag mig inte om. När jag kommer ut springer jag  in i Fredrick. Han kollar en sekund på mig, innan han ger mig en stor kram.

-          Hur är det med henne? Viskar han i mitt öra.

-          De... de... det var.... nästan värr... ärre... att se...henne... vaken. Hon såg... ut att ha... så ont! Får jag fram mellan snyftngarna.

-          Såja lilla Seike, vi ska ta oss igenom det här.

 

Efter mycket gråt och många diskutioner torrkar jag mig under ögonen, och så tar vi mod till oss och går upp igen. Väl utanför dörren tar jag ett par ljupa andetag, det är ju facktiskt jag som ska vara stark när hon är svag, och går in. Fredrick sätter blommorna han köpt i en vas brevid sängen medans jag sätter mig på sängen och iacktar Isadora. Hon andas så lugnt och ser så fridfull ut. Hon rycker till och öppnar ögonen, jag blir varm inombords och det är nära på att jag börjar gråta igen, men jag sammlar mig.

-          Hej Seike, hennes röst låter raspig och trött, men hennes ögon är pigga, hon vänder på huvudet och ser sig om i rummet.

-          Och Fredrick, fina tulpaner.

-          Ja, Seike har nån´ gång nämnt att de är dina favoritblommor, säger han.

-          De är jätte, fina, säger Isadora.

-          Hon tycker om vita tulpaner, inte rosa, tillägger jag. Fredrick fnissar och gör en grimage.

-          Kom hit! Viskar Isadora och vifftar med handen, jag lutar mig fram mot henne så att våra näsor nuddar varandra.

-          Hur länge har jag varit här? Vad hände? Varför känns det som att jag inte har nån´ högerarm?

-          Du har varit här i tre dagar, börjar jag, och ja, vi var ute och vandrarde i parken...

-          Jag vet att vi bråkade, tilläger Isadora, det sista jag minns är att du  sa någonting om att ingen kunde skilja oss åt eller nåt´ liknande. Jag tittar generat mot Fredrick men han verkar inte bry sig.

-          Ja, sen hörde jag ett skott och såg en massa blod, Jane kom springande med mobilen i högsta hugg, han hade redan ringt en ambulans och pratade med Lisbon. Ambulansen hämtade dig och vi åkte in till sjukhuset, det var en massa läkare överallt och de sa åt mig att hålla mig undan, de säger att du hade tur. Hade kulan träffat mer åt höger hade du inte haft kvar din arm och hade den träffat mer åt vänster, hade du, dött, säger jag. Tårana kommer tillbaka, men jag vill inte gråta! Antagligen så ser Isadora att jag nästan gråter, för hon kysser mig försiktigt på munnen och kollar in i mina  tårfyllda ögon.

-          Men nu hände inte det, jag lever och  har min högerarm! Det är ju fantastiskt!

 

Isadoras perspektiv

Fem veckor stannar taxin till utanför vår lägenhet.

-          Du, jag har en handikappad arm, inte ben! Säger jag när Seike försöker hjälpa mig uppför trapporna.

-          Är det nåt´ fel med att jag hjälper dig?

-          Ja! Jag vill inte bli behandlad som värsta bebisen bara för att min arm inte fungerar som den ska! Han suckar och släpper mig.

-          Tack! Säger jag ironiskt. När jag öppnar ytterdörren ( med min vänster arm ), skriker Fredrick, Corro, Zave, Endigo, mamma Monika, farfar Bo, Patrick ( Jane ) och, jag måste se i syne?  YOHIO ” välkommen hem!! ”. Jag bara står och gapar.

-          Va´ fan? Är det enda jag kommer på.

-          Vad fan gör ni här?

-          Åh, älsklig! Mamma kommer fram och kramar mig, jag kvider till lite för att hon kramar så hårt mot armen.

-          Oj, förlåt mig! säger hon och kramar mig lösare. Sen får jag en stor gruppkram av Fredrick, Corro, Zave och Endigo. Av Farfar och Patrick får jag bara ett leende och då är det bara YOHIO kvar. Alla har gått in i matrummet så jag och YOHIO står ensama i hallen.

-          Eh, kom du hit bara för mig? frågar jag

-          Det var ju så länge sedan. YOHIO håller sig på långt avstånd från mig, som att jag smittar, men när jag går närmare står han kvar, även fast han ser skräckslagen ut.

-          Varför är du så avvikande? YOHIO funderar en sekund, innan han svarar

-          För att jag inte vill skada dig, han låter allvarlig och har ljupa rynkor i pannan.

-          Skada mig? vad menar du? Du har väl aldrig skadat mig?

-          Nej, inte dig, men, Kristin. 

tror kap. 4 blir klart imorgon... det känns som att den här blir bra... kanske?

Jag vill bara säga en sak:

 

Förlåt

 

Det var inte meningen, hoppas ni inte är arga

Seikes perspektiv

Vi bestämmer att det alltid ska finnas en “ agent “ hos oss ända tills de har hittat mördaren, skit jobbigt. Någon kommer följa med Isadora till skolan, någon kommer stanna här hemma med mig, någon kommer följa med till band träningarna, någon kommer följa med om vi ska ut och äta, gå på bio eller bara ta en fika. Vi kommer alltid vara förföljda. Av CBI. Kanske också mördaren. Som vill mörda Isadora. Men som kommer misslyckas. Eftersom CBI är här. Hoppas jag. Att mördaren ska misslyckas. Att CBI ska lyckas.

-          Well I stay here with you the rest of the day and I go to school with you tomorrow, sager Lisbon till Isadora.

-          Can Patrick go instead? Frågar Isadora och som svar får hon en nick, en konstig blick från Cho och ett leende, från Patrick.

-          I can stay here with you tomorrow, säger Cho till mig och ger Lisbon en blick som säger ” då kan du åka hem och vila ”, helst av allt vill jag följa med Isadora, men det går inte. Jag måste  öva med bandet innan vår första konsert.

När alla förutom Lisbon har gått sitter vi ett tag och säger ingenting. Inte förrän Isadora sätter på tv; n och vi börjar diskutera de dåliga reklamerna. Lisbon ser ut som att hon fattar noll, vilket inte är så konstigt eftersom vi pratar svenska. Efter en stund känner jag hur tröttheten väller över mig, så jag säger god natt och går och lägger mig.

Jävlar vilken dryg tisda´kväll, tänker jag när jag ligger i sängen.

 

Isadoras perspektiv

Klockan 07.46 knackar Patrick på dörren, som vi bestämmde dan innan.

-          Morning! Säger  han när jag har öppnat dörren,bakom honom står Cho, han ser lika sammanbiten som dan innan. Han har ett asiatiskt utseende och en vältränad kropp, till skillnad från Cho har Patrick ett leende på läpparna. Hans ljusa, tjocka, fluffiga hår ser elegant ut och och hans blåa ögon gnistrar av förväntan. Jag tar min skolväska ropar ett hejdå till Seike, som antagligen sover, och går mot bussen med Patrick hack i häl.

-          Well, Patrick, you don´t work on CBI and you like to smile, Patrick fnissar till lite, do you have a family? Frågar jag när vi väntar på bussen. Hans leende slocknar och han får en alvarlig min i ansiktet.

-          I had a wife and a daughter, but Red John killed them, säger han. Red John?

-          Sorry, I didn´t know. I don´t wanna be insolent, but,who is Red John?

-          That´s the problem, we don´t know, han låter upprörd och jag vill helst lämna ämnet, som tur är kommer bussen.

 

Kevins perspektiv

När bussen stannar kliver Isadora på. Fan, inte hon! skriker det inom mig, jag har en ledig plats brevid mig! Jag slänger upp väskan på den platsen och hoppas att hon inte ska flytta på den. Det gör hon inte, hon sätter sig bakom mig, phu, med en man?

-          So, tell me about your life instead, säger han till henne.

-          You know that Seike is my boyfriend, he´s best friends name is YOHIO and he´s famous here in Sweden, and in Japan. He and Seike had a band called Seremedy and they were in Japan twice! Säger Isadora exalterat, är hon ihop med Seike?! Han är ju värste kändisen! Och hon har antagligen pratat med YOHIO! Wow!

-          What can I tell you? I can´t think of anything, fortsätter hon.

-          You can tell me about your family, school…

-          No, not school, hon avbryter honom med en sträng röst.

-          Why? You know, I´m a mentalist.

-          I don´t need a mentalist! I don´t wanna talk about it, okey?!

-          No, it´s not okey, tell me, han låter lugn och Isadora berättar tillslut.

-          Well, there are a few people, and they kinda´ hit me and say wicked things to me.

-          You mean that they bully you? That´s not good. Why didn´t you tell me? Jag vågar inte röra mig, han låter så arg, och Isadora så ledsen.  Efter en stunds tysnad fortsätter Isadora

-          I have a mum and an older sister, probably I had a dad too,  de skrattar och jag andas ut, jag trodde hon skulle berätta att jag är en av de som mobbar henne.

-          I play bass and piano, and when I was a kid I played guitar, säger hon glatt. Jag har aldrig hört henne prata så mycket, hon har en vacker röst, hon är ganska söt faktiskt… Nej! Tänk inte såna´ tankar! Bussen stannar till vid skolan och alla tränger sig ut.

Jag hade ingen aning om att hon var ihop med Seike! Han är ju så sjukt cool! Jag har hört att han bor här, i samma stad som jag, men, jag  har aldrig träffat honom, eller sett honom överhuvudtaget.

 

Seikes perspektiv

På vägen till replokalen kommer det fram en tjej med lila hår och tanig kropp, hon studdsar upp å ner och hela hennes ansikte ler. Hon ber om en autograf och jag ger henne en i en bok, som hon håller i, och en på magen och jag får en puss på kinden. Sen vandrar vi, jag och Cho, vidare mot  resten av bandet.

-          Vem är det? Är det första dem säger när vi  kommer in.

-          Jag har saknat er också, det här Cho, från CBI, de ser först fundersamma ut, men sen börjar de flina.

-          Vad är det? Det är inte kul! Han måste hänga med mig överallt! Det är as jobbigt! De börjar asflabba och jag blir jätter sur

-          Vad är det som är så jävla kul!? Skriker jag. De slutar skratta, men jag ser att de fortfarande roas av... något. Jag fixar iordning micken och de andra ställer sig tillrätta.

-          Okej, vi kör Inglorious som uppvärmning sen fortsätter vi med de nya, uppfattat? Säger jag. De börjar skratta igen.

-          Sluta! Skrik growlar jag i micken.

-          Can I wait outside? Frågar Cho, jag nickar och han går hastigt ut.

-          Du... du... börjar Fredrick mellan skratten.

-          Vad?!

-          Du har ett pussmärke på kinden! Får de tillslut fram. Jag drar med handen över kinden och får rosa läppstift på fingrarna.

-          Ha ha. Jätte kul, säger jag ironiskt, var det bara därför ni skrattade?

-          Varför skulle vi skratta så mycket åt ett pussmärke, vi bryr oss inte om ditt och Isadoras sexliv, säger Corro. Kolla på den här bilden! Han visar mig en bild på Isadora och mig, vi är ute och går i en park och jag ser helt galen ut. Mitt hår sprutar åt allla håll och kanter, jag har händerna högt över huvudet och jag gör en grimage. När jag ser bilden kan jag inte låta bli att le lite.

-          Okej, det där är värt att skratta åt, men nu måste vi köra igång.

 

När vi kommer hem sitter Jane och Isadora i soffan och väntar på mig. Har det hänt nåt´?

-          Hej älskling! Hur gick det? frågar hon.

-          You have something you need to tell him, säger han och ger henne en sträng blick. Jag kollar frågande på dem.

-          Jo, asså, det är ett par personer på skolan... och ja, hon pausar, de typ, mobbar mig, säger Isadora.

-          Va´? Mobbar? Vadå?

-          Jo, de typ säger taskiga saker, och ja

-          They say mean things and hit her!

-          Va´?! Isadora! Varför har du inte sagt något?! skriker jag.

-          Jag vill inte att du ska bli arg! Som du är nu! skriker hon tillbaka.

-          Åh, Isadora! Jag älskar dig! och det kommer jag alltid att göra, det vet du, säger jag lugnande.

-          Lovar du?

-          Självklart! men vi måste reda ut de här med mobbarna, hur länge har de här pågått? Frågar jag.

-          Det är därför jag inte ville säga det till dig! Du måste alltid lösa allting! Jag klarar det själv! Seike! Jag är 20! Jag klarar mig! snäser Isadora åt mig.

-          Antagligen inte, eftersom du ber Mr. Jane om hjälp! Dessutom är jag två år äldre än du! Vi står nu ansikte mot ansikte och skriker på varandra, Isadoras ögon är fyllda med tårar och kinderna röda. Det blir en minuts tystnad innan jag säger

-          Excuse us, Mr Jane, but we need to talk alone, jag drar iväg med Isadora utåt, eftersom hon brukar lugna ner sig när hon kommer ut I friska luften.

-          Isadora, det här är inte på låtsas, de kommer inte bara sluta en vacker dag, du måste göra nånting åt det! Kom! Jag drar iväg med Isadora mot skolan.

-          Släpp mig! Det spelar ingen roll! Jag tillbringar bara en tredjedel av mitt liv i skolan! Skriker hon sammtidigt som hon sliter och drar för att komma loss från mitt grepp.

När vi kommer in i en park stannar jag, drar Isadora tätt intill mig, jag kollar in i hennes ögon och kysser henne.

-          Isadora, jag älskar dig och ingen kan sära på oss. Det är, och kommer alltid vara vi... Ett pistolskott ekar mellan träden och jag hör skrik. Jag ser  blod, men det är inte jag som är träffad, Isadora står som förstelnad innan hon faller ihop i mina armar.

 

Förlåt för min dåliga engelska, hoppas ni förstår... Kommentera gjärna vad ni tycker om mitt skrivande, om ni vill =) 

Isadora  perspektiv

Du är så äcklig, och ful.

Jag går hemmåt i regnet, allting känns blött och trist.

Du borde börja banta, du är så tjock.

Det svider fortafarande lite från slagen, men det mesta har gått över nu. Jag sätter mig ner på en parkbänk och tar upp min fickspegel. Kinden är röd och lite svullen, jag gräver i väskan och hittar tillslut sminket. Jag försöker dölja att jag har gråtit, men det går inte så bra. Skit!

Efter en stund ger jag upp och går hem.

Din slampa! Gå och häng dig!

Din jävel.

Du är så tjock, tjock, tjock.

Du är en tjockis, tjockis, tjockis.

-  Jag är hemma! Skriker jag när jag kommer innanför dörren. Det kommer en ljuvlig doft från köket, jag slänger av mig alla grejer och vandrar dit.

-  Hej älskling! Hur var det i skolan? Frågar Seike.

-  Bra, vad lagar du?

-  Jag försöker göra biffar, det hadde nåt´ fint namn men det kommer jag inte ihåg, han ler mot mig och smärtan försvinner, jag går fram till honom och ger honom en puss på kinden.

-  Det luktar iallafall gott! Jag ska bara byta kläder, du vet, regnet, säger jag och går iväg.

 

Seikes perspektiv

Det varma vattnet nästan bränner mot huden, våra kroppar står tätt tillsammans och min och Isadoras tungor leker med varandra när vi står i duschen. Mitt i alltihopa knackar det på dörren. Vi slutar hångla och hon kollar menande på mig.

-  Okej då! Jag går och öppnar, säger  jag och sveper en handuk runt min kropp. Jag öppnar ytterdörren och där står två okända personer, en tjej och en kille. Tjejen har hästsvans och ett vapen runt midjan.

-  I´m agent Lisbon and this is Jane and we´re from CIA, säger hon och visar en bricka. Jag står helt stum. CBI? I vår lägenhet?

-  We are looking for Isadora Malvern, is she here? Frågar Lisbon medans den andra kollar nyfiket I vår hall.

-  Vem är det? skriker Isadora innifrån badrummet.

-  Du borde nog komma hit, säger jag. Isadora kommer ut från badrummet och kollar frågande på Lisbon och Jane.

-  De är från CBI! Viskar jag i hennes öra

-  Va´? Vad gör de här?! efter en stunds tysnad fortsätter Isadora, gå och ta på dig lite kläder! Jag nickar och går in till sovrummet.

 

Isadoras perspektiv

När Seike har gått iväg tar jag mod till mig och frågar:

-  What are you doing here?

-  We need to talk to you, säger hon, I´m agent Lisbon and this is Jane. Vi skakar hand och jag visar in dem I lägenheten.

-  Can I ask you a question? Frågar jag när de har kommit in, Lisbon har satt sig i vår soffa och Jane går runt och kollar i lägenheten. Lisbon nickar.

-  Okey, is Jane your first or last name? jag vänder mig mot Jane.

-  Patrick Jane, säger han och fortsätter snoka.

-  Why do you snooping around in our stuff? frågar jag irriterat.

-  He´s a mentalist, he´s not an agent.

-  and then he gets snoop into our private lives?!

-  Jane, come here! Säger hon till honom och han sätter sig brevid henne I sofffan. Seike kommer in till vardagsrummet iförd en svart tröja och mjukisbyxor.

-  Bra, do you want something? Coffeé? Frågar jag. Lisbon svarar nej och Jane ja.

-  Seike, sätter du på lite kaffe medans jag klär på mig, jag väntar inte på svar och skynda in i sovrummet.

 

-  So, back to the subject, why are you here? Frågar jag återigen.

-  Well, your dad was a rich business owner, and a few days ago someone killed him. Alla I rummet tystnar, det enda som hörs är bilarna utanför den öppnade balkingdörren.

-  I didn´t even know I had a dad, säger jag långsamt. Eftersom jag inte kände honom är jag inte ledsen, men ändå känns det som att någonting saknas. När jag var mindre dagdrömmde jag om hur min pappa såg ut och sa hela tiden när jag blir stor så ska jag flytta till pappa, men jag gav upp den drömmen när jag började sjuan, för åtta år sedan.

-  And you came to tell me that? Forstätter jag

-  No, we believe that the killer has traveled here… Lisbon avbryter sig

-  To kill you