Kärleksbrudarna

Isadoras perspektiv

Dagarna går oändligt långsamt. Seikes konserten blev lyckad och Inglorious har nu nästan 59 000 visningar. Jag har frågat Seike om vi ska gå på skolbalen tillsammans som är om en vecka och livet flyter på. Efter utskällningen från Lisbon är det nu återigen alltid en ” agent ” här med oss.

-          Åh, jag har så ont i magen! Stönar jag, kan du köpa fler värktabletter på vägen hem?

-          Mensen? Säger Seike och ler.

-          Nej, det är ju det som är problemet. Skynda dig nu! Du kommer för sent!

-          Jaja! Lisbon! I´m ready! Skriker han.

När Seike har gått går jag runt en stund i lägenheten, stannar till lite framför speglen. Fan va tjock jag är! Jag vandrar runt lite igen men stannar till vid speglen. Jag drar upp tröjan och studderar magen som putar ut. Fan va jag måste banta! Det är inte mycket men mobbarna ser det alltför väl. Plötsligt slår en tanke mig. Jag ringer Seike.

-          Tja! Du har kommit till Seike, jag kan inte svara just nu, var god lämna ett medelande!

-          Svara då för fan Seike! Jag ringer igen, och igen, och igen och äntligen svarar han.

-          Isadora, vi repa... mer än så hinner han inte säga.

-          Du måste köpa ett graviditetstest! Skriker jag.

-          Ett vadå?

-          G r a v i d i t e t s t e s t!

-          Va´? Herregud! Skämtar du?

-          För helvete Seike! Skriker jag och lägger på. Tjugo minuter senare kommer Seike inrusande, alldeles plaskvåt och svettig. Jag drar apotekpåsen ur handen på honom och springer in på toan. Stoppar in den och väntar på svar, hur lång tid tar det?

Seikes perspektiv

Några minuter efter att Isadora sprang in på toan kommer hon ut igen, helt likblek i ansiktet.

-          Seike, du ska bli pappa, säger hon. Jag kan inte tro mina öron. Jag, pappa?

-          Det är ju... det är ju  helt fantastiskt, jag rusar fram och ger Isadora en kram.

-          Men, hur blir det med din karriär? Viskar hon.

-          Äh, vem vill inte ha en kändis pappa? Säger jag och flinar, men Isadora verkar fortfarande inte övertygad.

-          Kom igen! Det är inte så farligt! Vi kommer bli världens bästa föräldrar! Eller hur! Du och jag! Nu har hon tårar i ögonen.

-          Älskling, vad är det?

-          Tänk om jag inte är redo då? viskar hon.

-          Du har ju nio månader på dig! På nio månader hinner du verkligen bli redo! Den här gången får jag ett leende som svar.

-          Du är bäst, vet du det?

-          Hm, harklar sig Lisbon, what´s happened? You’re a mother?

-          Yes, I am.

-          Vad hade du tänkt ha på dig imon då? frågar jag Isadora där hon står framför speglen och poserar. Nu för tiden är hon riktigt stolt över sin lilla mage, och den är verkligen liten än så länge. Även fast hon är så stolt har hon inte sagt något i skolan än. ” De  kommer bara säga att jag är en hora ” säger hon.

-          Den svarta såklart! Vad skulle jag annars ha? Vad ska du ha på dig på skolbalen?

-          Jag vet inte, ska man ha kavaj eller?

-          Hm, du är ju väldigt snygg i kavaj och det är ju faktiskt en skolbal, men du kanske skulle ha nåt´ tuffare på dig? Eller kanske inte? Åh! Jag hatar torsdagar!

-          Haha! Jag kan inte hålla tillbaka skrattet, du är för söt!

Vi får skjuts till skolbalen med en limbousin. Jag ser hur de runtomkring står och gapar. Jag kliver ut, springer runt till andra sidan och öppnar till Isadora.

-          Tack, säger hon och vi går in hand i hand. Hennes svarta klänning är kort fram men lång bak, hennes klackskor med nitar klickar i trappporna och det svarta håret är fixat med extra mycket hårsprej. Efter många klädbytenå hit å dit valde jag min svart egen designade jacka och höga boots. Så fort vi kommer in kör de en tryckare.

-          Får jag lov? Frågar jag.

-          Visst, vi går till mitten av dansgolvet. Isadora lägger armarna om min midja och lutar sitt huvud mot mitt bröst.

-          Så vacker du är, viskar jag, jag skulle göra vad som helst för att få vara med dig föralltid!

-          Åh, Seike, jag hade inte planerat nåt´ annat, viskar hon tillbaka.

Isadoras perspektiv

Tilllslut tar låten slut.

-          Vad sägs om något att dricka? Frågar Seike.

-          Ja, tack! Han går iväg och jag sätter mig. Jag ser att Meja är påväg hit, med sitt gäng, så jag ställer mig upp och kollar så att klänningen sitter rätt.

-          Vem tror du du är igen?! Bitch!

-          Vem är du igentligen?! En rik snobb, säger jag. Hon blir lite förvånad över min nya attityd  men forstätter ändå.

-          Du ser för jävlig ut! skriker hon högt. Kolla på mig! Jag är så vacker! Säger hon med bebisröst.

-          Ska du säga! Vilken storlek är din jävla klänning ?! 36? Den sitter lite tajt! Hon kollar ner på  sin rosa klänning.

-          Jag ser att du har ätit lite för mycket, du borde banta. Jag tror Meja ser att jag blir ledsen för hon fortsätter:

-          Nämen förlåt! Jag glömde att du är lite handikappad! Hur är det med armen? Mår den br... Någon lägger händerna på mina axlar och jag rycker till. Jag får en puss på kinden innan han säger:

-          Vad händer här, älskling? Meja och hennes gäng bara stirrar.

-          Åh, har jag inte presenterat min pojkvän? Det här är Seike, säger jag och lägger armen om honom. Som  svar får jag en till puss på kinden.

-          Kom igen, vi drar, Meja och hennes gäng drar sig tillbaka och jag pustar ut.

-          Vad handlade det där om? Frågar Seike och spänner blicken i mig, kan jag inte gå iväg tre minuter utan att du hamnar i bråk?

-          Jag antar att du inte kan det, säger jag och hoppar upp i hans famn, lämna mig inte! 

Inglorious kap. 5

Seikes perspektiv

När jag vaknar nästa morgon är Isadora borta. Jag rusar upp och in i köket, där är hon inte.

-          YOHIO! Vart är Isadora!? Skriker jag.

-          Va´? Mumlar han sömnigt.

-          Isadora är borta! Jag rusar runt i lägenheten ett par gånger innan jag kommer på ideén att ringa henne.

-          Hallå? Svarar hon efter fem signaler.

-          Vart är du?!

-          I skolan! Jag har lektion!

-          Va´? Säger jag förbryllat, i skolan?

-          Ja! Och du stör!

-          Men...

-          Jag vill kunna tjäna mina egna pengar och inte leva på att du är känd, säger Isadora. Jag måste tänka ett tag innan jag kommer på nåt´ bra att säga:

-          Men CBI sa ju åt oss att ta det försiktigt!

-          Tänk om Patrick råkar vara med mig då?!

-          Isadora lägg ner telefonen! Hör jag i bakgrunden.

-          Hej då! Älskar dig! säger hon och lägger på.

Isadoras perspektiv

Jag sitter i klassrummet och försöker skriva med vänsterhanden. Jävlar va´ svårt det är.

-          Glöm inte att det är simhall imorgon, säger läraren när det ringer ut.

-          Eh, ursäkta Mrs Pad, jag kanske inte skulle vara med imon, du vet, om det blir infeckterat och så, säger jag.

-          Jaja, gå nu, säger hon och föser ut mig ur klassrummet. Tyst går jag till mitt skåp. Jag känner hur alla först underviker min  blick och sen stirrar efter mig. Många mumlar saker som ” hon som blev skjuten ” och ” hon som nästan dog ”. De försöker dölja att de vet vem jag är och att de inte vet vad som har hänt, men misslyckas. När jag kommer fram till mitt skåp står de vanliga skrivet.

-          Jävla fitta, dumbo, hora, ditt äckel, dra åt helvete och förlåt? Säger jag tyst för migsjälv.

Står det förlåt?

Har någon skrivit förlåt?

Någon har skrivit förlåt.

Det står förlåt!

Jag står helt blixtsilla och kollar på ordet längst ner. Förlåt.

Är det till mig?

Nån´ måste ha skrivit det på fel skåp?

Det kan inte vara till mig?

Jag bestämmer mig för att nån´ har skrivit fel och öppnar skåpet. Det trillar ner en lapp på marken.

Va´ fan är det här?

På framsidan står det ” Till Isadora <3 ”, jag öppnar och läser.

Jag vill bara säga förlåt, för alla gånger jag mobbat dig, skrivit fula ord och slagit dig. Jag känner mig så... hemsk. Jag hoppas du förlåter mig, för du är världens sötaste, bästa, gulligaste, raraste, snyggaste, vackraste, underbaraste, snällaste, snyggaste igen, hetaste och coolaste person. Jag skriver det här bara till dig och ber om förlåtelse.

Hoppas du har det bra med Seike

Jag vänder mig om och blickar över koridoren med ungdommar. Inget.

Vem? Ekar det i mitt huvud.

-          What´s that? Frågar Patrick som plötsligt står brevid mig.

-          Eh, something, säger jag och viker ihop brevet.

-          Okey, can you translate what´s written on the cabinet? Frågar han.

-          No, svarar jag kyligt, can you please leave?

-          Why?

-          Because I´ve a life and how does it look if a man following me? Han gör en “ okej, ta det lugnt “ min och går. Jag lämnar mina grejer och smäller igen skåpet. Varför måste han veta allting hela tiden?! Sen går jag argt mot matsalen. När jag går förbi toaletterna tar någon tag i min arm, vänsterarmen som tur är, och trycker upp mig mot väggen.

-          Vem tror du du är igentligen?! Skriker Meja.

-          Va´?

-          Alla pratar om dig! Du vet att det är jag som bestämmer! Det är mig de ska prata om! Fattar du?!

-          Ja...

-          Fattar du inte?! Du är ingen! Ingen vill ha dig här! 

Seikes perspektiv

-          Men nu tycker jag vi ska prata om nåt´ positivare! Säger Isadora i ett försök att  få Jane och Monika att inte bråka.

-          Ja, vi ska ju snart ha våran första konsert, säger jag.

-          Så kul! Vart är det? frågar Monika.

-          Det ligger några timmar bort bara.

-          Några timmar! Hur länge blir ni  där?! Nästan skriker Monika.

-          Mamma...

-          Det blir bara över dan, vi kommer hem på natten, säger jag och försöker lugna henne.

-          Isadora, hur ska du klara dig?! Tänk om det händer nåt´?! Vad ska du göra då?! Bara ligga och dö?!

-          Mamma, jag klarar mig, det är bara över dan. Jag var på sjukhuset i fem veckor, jag klarar mig. Dessutom är den inte helt ur funktion. Kolla, jag kan lyfta armen och hålla på med handen och fingr...

-          Du kan omöjligt klara dig! avbryte Monika Isadora, jag kommer hit och hjälper dig.

-          Mamma! Jag är 20! J a g  k l a r a r  m i g. Resten av middagen sitter alla tysta.

-          Ursäkta mig, jag  vill inte vara otrevlig, men jag måste få ta en dusch. Det var lite jobbigt att duscha på sjukhuset, säger Isadora när efterrätten är uppäten. Alla nickar medlidande och på några minuter är alla påväg ut.

-          Kan du stanna en seckund? Viskar jag till YOHIO. Han nickar. När alla har gått kommer Isadora springande från badrummet, i bara trosor och BH.

-          Åh, hej, jag visste inte att du var här, säger hon till YOHIO, hur som helst. Seike, knäpp upp BH;n det är omöjligt med en hand! Jag ser att YOHIO är helt röd i ansiktet och försöker att inte titta. Jag knäpper upp BH;n och hon springer iväg igen.

-          Det är inget fel på din fliclvän iallafall, säger han när hon är utom hörhåll. Som svar får han ett skratt och en grimage.

-          Så, jag råkade höra vad du sa till Isadora, säger jag.

-          Vadå?

-          Tänker du mycket på det där med Kristina?

-          En del, jag försöker att tänka på annat, men det är svårt, säger han oroligt.

Isadoras perspektiv

Jävlar va´ svårt det är att tvätta håret.

Efter ca 25 minuter ger jag upp, stänger av duschen, sveper en handduk runt min kropp och tassar ut. När jag passerar vardagsrummet sitter YOHIO och Seike tätt ihoptryckta och de... gråter? Vad har hänt? När Seike ser att jag står och kollar på dem viftar han med handen som ett tecken att jag ska gå, vilket jag också gör.

Hur kommer det sig att YOHIO sitter och gråter i min lägenhet?

Jag försöker drar på mig fisbyxor och en slaffsig tröja, men  bara det tar tio minuter, men när jag väl fått på mig kläder vandrar jag ut i vardagsrummet igen.

-          Vad? Mimar jag.

-          Kristina, skriver Seike i luften. Jag vet att YOHIO har haft det svårt sen... det där, och går därför och gör varsen kopp te. Försöker.

Krash!

Jag tappar hela fatet med te och cupcakes.

-          Isadora! Vad händer där ute? Seike och YOHIO kommer springande med oroliga miner.

-          Faan  vad det bränner! Skriker jag och hoppar runt. Jag råkade nämligen spilla teet över mig och inte golvet.

-          Jävlar i helvete! Jag ser att Seike fyller en kanna med vatten och på en seckund är jag plask våt.

-          Va´ fan håller du på med?!

-          Jag tänkte att det kanske hjälpte att du fick lite kallt vatten på dig, säger han med ett leende.

-          Nu du! skriker jag, tar upp en cupcake ochslänger den i ansiktet på honom. Han laddar med mer vatten, men missar. Jag tar upp en till och trycker den i ansiktet på YOHIO, som trycker en i mitt ansikte också. Vi ser på varandra en stund innan vi brister ut i skratt. Jag skrattar så mycket att jag får ont i magen och lägger mig ner på golvet. Då passar Seike på att hälla vatten på mig. Som tur är knackar det på dörren.

Seikes perspektiv

Eftersom Isadora ligger på golvet helt dö blöt går jag och öppnar dörren.

-          Hey guys! You remember us? Skämtar Jane.

-          We just want to say that we haven´t found the killer yet and you should be careful, säger han. Isadora och YOHIO kommer gående från köket.

-          What happened?

-          Well, someone threw water at me! Säger hon och riktar blacken mot mig.

-          Det är inte mitt fel att du tappade brickan! Försvarar jag mig.

-          Det är inte mitt fel att min pappa var rik och att folk ville mörda honom!

-          Är det därför.... säger YOHIO, mer som ett antagande än en fråga. 

Isadoras perspektiv

Jag vaknar upp och allting är svart, det kanske beror på att jag har ögonlocken stängda, men jag orkar inte öppna dem. De väger för mycket. Jag hör pip, fotsteg och snyftanden. Jag gör en ansträngning och vänder huvudet mot snyftandet.

-          Hon rörde på sig! skriker... Seike? Jag hör fler fotsteg och sen en röst som talar till mig.

-          Isadora, hör du mig? Kan du öppna ögonen? Säga något?

-          Åh, älskade Isadora, viskar Seike, nästan ohörbart.

-          Sei... ke, får jag fram. Jag känner hur någon lutar sig fram och ger mig en puss i pannan, genast  får jag jätte mycket energi. Jag öppnar ögonen och får se en söndergråten Seike. Han har röda ögon och ser smutsig ut. Jag ska lyfta armen och klappa honom på kinden, men det gör jätter ont! Jag kan inte röra min högerarm!

-          Va... vad? Rösten sviker mig.

-          Du blev skjuten, precis under axlen , viskar Seike, du hade tur som överlevde. Jag känner hur det tåras i ögonen, jag försöker få tårarna att försvinna, men det kommer bara fler och fler. Jag vill tårka bort tårana, men jag kan inte röra mig.

-          Du kanske borde låta Isadora få vila sig lite, säger en sköterska och leder bort Seike.

-          Jag vill ju ha honom här! skriker jag inte.

-          Lämna mig inte! Skriker jag inte heller. Jag bara somnar.

Seikes perspektiv

Jag vänder mig om precis innan jag kliver ut genom dörren, Isadora har redan somnat. Jag vill inte lämna henne ensam, men följer med sköterskan ut.

Varför var jag tvungen att ta med Isadora ut? Om jag hade låtit henne vara hade det här aldrig hänt!

-          How is she? Frågar Mr. Jane när jag kommer ut till väntrummet.

-          Well, she isn´t dead, säger jag och sparker till en osynlig sten på marken.

-          Stakars di, Janes roliga uttal får mig att dra lite på munnen.

-          Du suger verkligen på svenska! Säger jag.

-          Thank you! Jag ser Isadoras vackra leende framför mig och hör hennes underbara skratt och då kommer gråten och jag skyndar ut. Jag hör att Jane följer efter mig, men det bryr jag mig inte om. När jag kommer ut springer jag  in i Fredrick. Han kollar en sekund på mig, innan han ger mig en stor kram.

-          Hur är det med henne? Viskar han i mitt öra.

-          De... de... det var.... nästan värr... ärre... att se...henne... vaken. Hon såg... ut att ha... så ont! Får jag fram mellan snyftngarna.

-          Såja lilla Seike, vi ska ta oss igenom det här.

Efter mycket gråt och många diskutioner torrkar jag mig under ögonen, och så tar vi mod till oss och går upp igen. Väl utanför dörren tar jag ett par ljupa andetag, det är ju facktiskt jag som ska vara stark när hon är svag, och går in. Fredrick sätter blommorna han köpt i en vas brevid sängen medans jag sätter mig på sängen och iacktar Isadora. Hon andas så lugnt och ser så fridfull ut. Hon rycker till och öppnar ögonen, jag blir varm inombords och det är nära på att jag börjar gråta igen, men jag sammlar mig.

-          Hej Seike, hennes röst låter raspig och trött, men hennes ögon är pigga, hon vänder på huvudet och ser sig om i rummet.

-          Och Fredrick, fina tulpaner.

-          Ja, Seike har nån´ gång nämnt att de är dina favoritblommor, säger han.

-          De är jätte, fina, säger Isadora.

-          Hon tycker om vita tulpaner, inte rosa, tillägger jag. Fredrick fnissar och gör en grimage.

-          Kom hit! Viskar Isadora och vifftar med handen, jag lutar mig fram mot henne så att våra näsor nuddar varandra.

-          Hur länge har jag varit här? Vad hände? Varför känns det som att jag inte har nån´ högerarm?

-          Du har varit här i tre dagar, börjar jag, och ja, vi var ute och vandrarde i parken...

-          Jag vet att vi bråkade, tilläger Isadora, det sista jag minns är att du  sa någonting om att ingen kunde skilja oss åt eller nåt´ liknande. Jag tittar generat mot Fredrick men han verkar inte bry sig.

-          Ja, sen hörde jag ett skott och såg en massa blod, Jane kom springande med mobilen i högsta hugg, han hade redan ringt en ambulans och pratade med Lisbon. Ambulansen hämtade dig och vi åkte in till sjukhuset, det var en massa läkare överallt och de sa åt mig att hålla mig undan, de säger att du hade tur. Hade kulan träffat mer åt höger hade du inte haft kvar din arm och hade den träffat mer åt vänster, hade du, dött, säger jag. Tårana kommer tillbaka, men jag vill inte gråta! Antagligen så ser Isadora att jag nästan gråter, för hon kysser mig försiktigt på munnen och kollar in i mina  tårfyllda ögon.

-          Men nu hände inte det, jag lever och  har min högerarm! Det är ju fantastiskt!

Isadoras perspektiv

Fem veckor stannar taxin till utanför vår lägenhet.

-          Du, jag har en handikappad arm, inte ben! Säger jag när Seike försöker hjälpa mig uppför trapporna.

-          Är det nåt´ fel med att jag hjälper dig?

-          Ja! Jag vill inte bli behandlad som värsta bebisen bara för att min arm inte fungerar som den ska! Han suckar och släpper mig.

-          Tack! Säger jag ironiskt. När jag öppnar ytterdörren ( med min vänster arm ), skriker Fredrick, Corro, Zave, Endigo, mamma Monika, farfar Bo, Patrick ( Jane ) och, jag måste se i syne?  YOHIO ” välkommen hem!! ”. Jag bara står och gapar.

-          Va´ fan? Är det enda jag kommer på.

-          Vad fan gör ni här?

-          Åh, älsklig! Mamma kommer fram och kramar mig, jag kvider till lite för att hon kramar så hårt mot armen.

-          Oj, förlåt mig! säger hon och kramar mig lösare. Sen får jag en stor gruppkram av Fredrick, Corro, Zave och Endigo. Av Farfar och Patrick får jag bara ett leende och då är det bara YOHIO kvar. Alla har gått in i matrummet så jag och YOHIO står ensama i hallen.

-          Eh, kom du hit bara för mig? frågar jag

-          Det var ju så länge sedan. YOHIO håller sig på långt avstånd från mig, som att jag smittar, men när jag går närmare står han kvar, även fast han ser skräckslagen ut.

-          Varför är du så avvikande? YOHIO funderar en sekund, innan han svarar

-          För att jag inte vill skada dig, han låter allvarlig och har ljupa rynkor i pannan.

-          Skada mig? vad menar du? Du har väl aldrig skadat mig?

-          Nej, inte dig, men, Kristin. 

Seikes perspektiv

Vi bestämmer att det alltid ska finnas en “ agent “ hos oss ända tills de har hittat mördaren, skit jobbigt. Någon kommer följa med Isadora till skolan, någon kommer stanna här hemma med mig, någon kommer följa med till band träningarna, någon kommer följa med om vi ska ut och äta, gå på bio eller bara ta en fika. Vi kommer alltid vara förföljda. Av CBI. Kanske också mördaren. Som vill mörda Isadora. Men som kommer misslyckas. Eftersom CBI är här. Hoppas jag. Att mördaren ska misslyckas. Att CBI ska lyckas.

-          Well I stay here with you the rest of the day and I go to school with you tomorrow, sager Lisbon till Isadora.

-          Can Patrick go instead? Frågar Isadora och som svar får hon en nick, en konstig blick från Cho och ett leende, från Patrick.

-          I can stay here with you tomorrow, säger Cho till mig och ger Lisbon en blick som säger ” då kan du åka hem och vila ”, helst av allt vill jag följa med Isadora, men det går inte. Jag måste  öva med bandet innan vår första konsert.

När alla förutom Lisbon har gått sitter vi ett tag och säger ingenting. Inte förrän Isadora sätter på tv; n och vi börjar diskutera de dåliga reklamerna. Lisbon ser ut som att hon fattar noll, vilket inte är så konstigt eftersom vi pratar svenska. Efter en stund känner jag hur tröttheten väller över mig, så jag säger god natt och går och lägger mig.

Jävlar vilken dryg tisda´kväll, tänker jag när jag ligger i sängen.

Isadoras perspektiv

Klockan 07.46 knackar Patrick på dörren, som vi bestämmde dan innan.

-          Morning! Säger  han när jag har öppnat dörren,bakom honom står Cho, han ser lika sammanbiten som dan innan. Han har ett asiatiskt utseende och en vältränad kropp, till skillnad från Cho har Patrick ett leende på läpparna. Hans ljusa, tjocka, fluffiga hår ser elegant ut och och hans blåa ögon gnistrar av förväntan. Jag tar min skolväska ropar ett hejdå till Seike, som antagligen sover, och går mot bussen med Patrick hack i häl.

-          Well, Patrick, you don´t work on CBI and you like to smile, Patrick fnissar till lite, do you have a family? Frågar jag när vi väntar på bussen. Hans leende slocknar och han får en alvarlig min i ansiktet.

-          I had a wife and a daughter, but Red John killed them, säger han. Red John?

-          Sorry, I didn´t know. I don´t wanna be insolent, but,who is Red John?

-          That´s the problem, we don´t know, han låter upprörd och jag vill helst lämna ämnet, som tur är kommer bussen.

Kevins perspektiv

När bussen stannar kliver Isadora på. Fan, inte hon! skriker det inom mig, jag har en ledig plats brevid mig! Jag slänger upp väskan på den platsen och hoppas att hon inte ska flytta på den. Det gör hon inte, hon sätter sig bakom mig, phu, med en man?

-          So, tell me about your life instead, säger han till henne.

-          You know that Seike is my boyfriend, he´s best friends name is YOHIO and he´s famous here in Sweden, and in Japan. He and Seike had a band called Seremedy and they were in Japan twice! Säger Isadora exalterat, är hon ihop med Seike?! Han är ju värste kändisen! Och hon har antagligen pratat med YOHIO! Wow!

-          What can I tell you? I can´t think of anything, fortsätter hon.

-          You can tell me about your family, school…

-          No, not school, hon avbryter honom med en sträng röst.

-          Why? You know, I´m a mentalist.

-          I don´t need a mentalist! I don´t wanna talk about it, okey?!

-          No, it´s not okey, tell me, han låter lugn och Isadora berättar tillslut.

-          Well, there are a few people, and they kinda´ hit me and say wicked things to me.

-          You mean that they bully you? That´s not good. Why didn´t you tell me? Jag vågar inte röra mig, han låter så arg, och Isadora så ledsen.  Efter en stunds tysnad fortsätter Isadora

-          I have a mum and an older sister, probably I had a dad too,  de skrattar och jag andas ut, jag trodde hon skulle berätta att jag är en av de som mobbar henne.

-          I play bass and piano, and when I was a kid I played guitar, säger hon glatt. Jag har aldrig hört henne prata så mycket, hon har en vacker röst, hon är ganska söt faktiskt… Nej! Tänk inte såna´ tankar! Bussen stannar till vid skolan och alla tränger sig ut.

Jag hade ingen aning om att hon var ihop med Seike! Han är ju så sjukt cool! Jag har hört att han bor här, i samma stad som jag, men, jag  har aldrig träffat honom, eller sett honom överhuvudtaget.

Seikes perspektiv

På vägen till replokalen kommer det fram en tjej med lila hår och tanig kropp, hon studdsar upp å ner och hela hennes ansikte ler. Hon ber om en autograf och jag ger henne en i en bok, som hon håller i, och en på magen och jag får en puss på kinden. Sen vandrar vi, jag och Cho, vidare mot  resten av bandet.

-          Vem är det? Är det första dem säger när vi  kommer in.

-          Jag har saknat er också, det här Cho, från CBI, de ser först fundersamma ut, men sen börjar de flina.

-          Vad är det? Det är inte kul! Han måste hänga med mig överallt! Det är as jobbigt! De börjar asflabba och jag blir jätter sur

-          Vad är det som är så jävla kul!? Skriker jag. De slutar skratta, men jag ser att de fortfarande roas av... något. Jag fixar iordning micken och de andra ställer sig tillrätta.

-          Okej, vi kör Inglorious som uppvärmning sen fortsätter vi med de nya, uppfattat? Säger jag. De börjar skratta igen.

-          Sluta! Skrik growlar jag i micken.

-          Can I wait outside? Frågar Cho, jag nickar och han går hastigt ut.

-          Du... du... börjar Fredrick mellan skratten.

-          Vad?!

-          Du har ett pussmärke på kinden! Får de tillslut fram. Jag drar med handen över kinden och får rosa läppstift på fingrarna.

-          Ha ha. Jätte kul, säger jag ironiskt, var det bara därför ni skrattade?

-          Varför skulle vi skratta så mycket åt ett pussmärke, vi bryr oss inte om ditt och Isadoras sexliv, säger Corro. Kolla på den här bilden! Han visar mig en bild på Isadora och mig, vi är ute och går i en park och jag ser helt galen ut. Mitt hår sprutar åt allla håll och kanter, jag har händerna högt över huvudet och jag gör en grimage. När jag ser bilden kan jag inte låta bli att le lite.

-          Okej, det där är värt att skratta åt, men nu måste vi köra igång.

När vi kommer hem sitter Jane och Isadora i soffan och väntar på mig. Har det hänt nåt´?

-          Hej älskling! Hur gick det? frågar hon.

-          You have something you need to tell him, säger han och ger henne en sträng blick. Jag kollar frågande på dem.

-          Jo, asså, det är ett par personer på skolan... och ja, hon pausar, de typ, mobbar mig, säger Isadora.

-          Va´? Mobbar? Vadå?

-          Jo, de typ säger taskiga saker, och ja

-          They say mean things and hit her!

-          Va´?! Isadora! Varför har du inte sagt något?! skriker jag.

-          Jag vill inte att du ska bli arg! Som du är nu! skriker hon tillbaka.

-          Åh, Isadora! Jag älskar dig! och det kommer jag alltid att göra, det vet du, säger jag lugnande.

-          Lovar du?

-          Självklart! men vi måste reda ut de här med mobbarna, hur länge har de här pågått? Frågar jag.

-          Det är därför jag inte ville säga det till dig! Du måste alltid lösa allting! Jag klarar det själv! Seike! Jag är 20! Jag klarar mig! snäser Isadora åt mig.

-          Antagligen inte, eftersom du ber Mr. Jane om hjälp! Dessutom är jag två år äldre än du! Vi står nu ansikte mot ansikte och skriker på varandra, Isadoras ögon är fyllda med tårar och kinderna röda. Det blir en minuts tystnad innan jag säger

-          Excuse us, Mr Jane, but we need to talk alone, jag drar iväg med Isadora utåt, eftersom hon brukar lugna ner sig när hon kommer ut I friska luften.

-          Isadora, det här är inte på låtsas, de kommer inte bara sluta en vacker dag, du måste göra nånting åt det! Kom! Jag drar iväg med Isadora mot skolan.

-          Släpp mig! Det spelar ingen roll! Jag tillbringar bara en tredjedel av mitt liv i skolan! Skriker hon sammtidigt som hon sliter och drar för att komma loss från mitt grepp.

När vi kommer in i en park stannar jag, drar Isadora tätt intill mig, jag kollar in i hennes ögon och kysser henne.

-          Isadora, jag älskar dig och ingen kan sära på oss. Det är, och kommer alltid vara vi... Ett pistolskott ekar mellan träden och jag hör skrik. Jag ser  blod, men det är inte jag som är träffad, Isadora står som förstelnad innan hon faller ihop i mina armar.

Förlåt för min dåliga engelska, hoppas ni förstår... Kommentera gjärna vad ni tycker om mitt skrivande, om ni vill =) 

Isadora  perspektiv

Du är så äcklig, och ful.

Jag går hemmåt i regnet, allting känns blött och trist.

Du borde börja banta, du är så tjock.

Det svider fortafarande lite från slagen, men det mesta har gått över nu. Jag sätter mig ner på en parkbänk och tar upp min fickspegel. Kinden är röd och lite svullen, jag gräver i väskan och hittar tillslut sminket. Jag försöker dölja att jag har gråtit, men det går inte så bra. Skit!

Efter en stund ger jag upp och går hem.

Din slampa! Gå och häng dig!

Din jävel.

Du är så tjock, tjock, tjock.

Du är en tjockis, tjockis, tjockis.

-  Jag är hemma! Skriker jag när jag kommer innanför dörren. Det kommer en ljuvlig doft från köket, jag slänger av mig alla grejer och vandrar dit.

-  Hej älskling! Hur var det i skolan? Frågar Seike.

-  Bra, vad lagar du?

-  Jag försöker göra biffar, det hadde nåt´ fint namn men det kommer jag inte ihåg, han ler mot mig och smärtan försvinner, jag går fram till honom och ger honom en puss på kinden.

-  Det luktar iallafall gott! Jag ska bara byta kläder, du vet, regnet, säger jag och går iväg.

Seikes perspektiv

Det varma vattnet nästan bränner mot huden, våra kroppar står tätt tillsammans och min och Isadoras tungor leker med varandra när vi står i duschen. Mitt i alltihopa knackar det på dörren. Vi slutar hångla och hon kollar menande på mig.

-  Okej då! Jag går och öppnar, säger  jag och sveper en handuk runt min kropp. Jag öppnar ytterdörren och där står två okända personer, en tjej och en kille. Tjejen har hästsvans och ett vapen runt midjan.

-  I´m agent Lisbon and this is Jane and we´re from CIA, säger hon och visar en bricka. Jag står helt stum. CBI? I vår lägenhet?

-  We are looking for Isadora Malvern, is she here? Frågar Lisbon medans den andra kollar nyfiket I vår hall.

-  Vem är det? skriker Isadora innifrån badrummet.

-  Du borde nog komma hit, säger jag. Isadora kommer ut från badrummet och kollar frågande på Lisbon och Jane.

-  De är från CBI! Viskar jag i hennes öra

-  Va´? Vad gör de här?! efter en stunds tysnad fortsätter Isadora, gå och ta på dig lite kläder! Jag nickar och går in till sovrummet.

Isadoras perspektiv

När Seike har gått iväg tar jag mod till mig och frågar:

-  What are you doing here?

-  We need to talk to you, säger hon, I´m agent Lisbon and this is Jane. Vi skakar hand och jag visar in dem I lägenheten.

-  Can I ask you a question? Frågar jag när de har kommit in, Lisbon har satt sig i vår soffa och Jane går runt och kollar i lägenheten. Lisbon nickar.

-  Okey, is Jane your first or last name? jag vänder mig mot Jane.

-  Patrick Jane, säger han och fortsätter snoka.

-  Why do you snooping around in our stuff? frågar jag irriterat.

-  He´s a mentalist, he´s not an agent.

-  and then he gets snoop into our private lives?!

-  Jane, come here! Säger hon till honom och han sätter sig brevid henne I sofffan. Seike kommer in till vardagsrummet iförd en svart tröja och mjukisbyxor.

-  Bra, do you want something? Coffeé? Frågar jag. Lisbon svarar nej och Jane ja.

-  Seike, sätter du på lite kaffe medans jag klär på mig, jag väntar inte på svar och skynda in i sovrummet.

-  So, back to the subject, why are you here? Frågar jag återigen.

-  Well, your dad was a rich business owner, and a few days ago someone killed him. Alla I rummet tystnar, det enda som hörs är bilarna utanför den öppnade balkingdörren.

-  I didn´t even know I had a dad, säger jag långsamt. Eftersom jag inte kände honom är jag inte ledsen, men ändå känns det som att någonting saknas. När jag var mindre dagdrömmde jag om hur min pappa såg ut och sa hela tiden när jag blir stor så ska jag flytta till pappa, men jag gav upp den drömmen när jag började sjuan, för åtta år sedan.

-  And you came to tell me that? Forstätter jag

-  No, we believe that the killer has traveled here… Lisbon avbryter sig

-  To kill you

YOHIOs perspektiv

Tjejerna i publiken hoppar och skriker, jag sätter mig  på scen kanten och fortsätter på ” rain ~ a scene in rain ~.

” You won´t see the seasons change again

But I hope that you´re still with me ”. Plötsligt stängs mikrofonen av och allting blir svart I lokalen, det är dags. En lampa swichar runt ovanför publiken.

” Nu komme... ” micken är fortfarande av, ” sätt på micken för fan! ” skriker jag.

” Nu kommer vi välja en random person i publiken som kommer få komma upp hit på scen med mig, och ja, ni får se. ” säger jag när de äntligen har fått på micken. ” Nu ska vi se vem lampan stannar på... ” Lampan stannar i mitten av rummet, alla vänder blickarna ditåt och där står det två flickor. De viskar till varandra, och tillslut tränger en av dem sig frammåt mot scen. En vakt hjälper henne upp och hon mimar ett ” tack ”.

Jävlar va´ snygg hon är.

Hon är nästan helt klädd i svart och bär en massa nithalsband och armband. Hon verkar väldigt nervös, hennes blick glider runt på scen, på bandet, på storbildsskärmen bakom oss, som följer vartenda steg hon tar, och tillslut på mig. Eftersom hon står alldeles stilla går jag fram till henne och ger henne en välkomms kram. Hon står som förstelnad och det ser ut som att hon ska spricka.

” Hej! Och du heter? ” frågar jag för att dölja mina röda kinder.

” Linnea, jag heter Linnea. ” rättar hon sig själv.

” Hej Linnea! Så jag antar att du kom hit för att gå på min konsert? ”

” ja, alltså, jag kom inte ensam. Min bästis följde med. Meja. Men hon hatar dig och din musik så hon följde inte med upp hit. ” hon ler brett och fnissar till lite.

Vilket underbart skratt.

” Men du fick med henne hit, det var ju bra jobbat ” undra hur gammal hon är? Hon ser rätt ung ut, men ända ganska vuxen. ” Så ska vi fortsätta? Publiken ska vi fortsätta?! ” skriker jag och som svar får jag

” JAAAAAA!!!! ” Widigs kör ett litet trum intro sen sätter vi igång från refrängen igen

” Somewhere in the rain your tears dried on your face… “

Linnea ska precis gå ner från scen, konserten är slut och alla går mot utgången, men jag stoppar  henne.

” Vart ska du? ” frågar jag.

” Jag hade tänkt att hitta min bästis bland allt folk och sen gå tillbaka till hotellet, du då? Vart ska du? ” hon säger det som att det var det självklaraste i världen, även fast att hon ser lite ledsen ut.

” Jag hade tänkt att du kanske skulle vilja hänga med mig så kan vi hitta på nåt´. Om du vill. ” Hennes ansikte spricker upp i ett stort leende och hon ger mig en kram. Jävlar.

Linneas perspektiv

Jag tar fram mobilen och sms;ar Meja.

Hej! Ska hänga med YOHIO så kommer inte än,du kan gå hem så länge kraaaaam.

YOHIO visar runt mig lite bakom scen innan vi går hem till honom, han har ett eget hotellrum med badrum och ett litet kök. Allt är vitt och ljusbrunt, och det ser inte ut att finnas en enda fläck. Han sätter sig på sängen medans jag går runt och granskar hans ganska stora hotellrum, det ligger ett foto på honom och Seike på nattduksbordet och det hänger ett par fula bruna gardiner i köket men tillslut sätter jag mig brevid honom.

Ett tag sitter vi där och bara kollar på varandra, innan han långsamt lutar sig fram och kysser mig på munnen, kyssen blir mer och mer intensiv och tillslut börjar vi ta av varandras kläder.

Kap. 3 (slutet)

Linneas pespektiv

Meja har bestämmt sig för att inte prara med mig, på grund av incidenten med YOHIO. Hallå! Det var ju ett halvår sen! Vill jag skrika, men det gör jag inte, då skulle hon bara bli ännu surare.

Jag har försökt hänga mer med Jakob, men han ser mig inte. Han bara hänger med Gittan – fittan! Jag vill springa fram till henne och skaka henne tills hon förstår att det är min Jakob hon flirtar med!

Jag har fortfarande YOHIOs nummer uppsatt ovanför sängen; ” Jag lovar att ringa dig så fort jag har tid över ” sa han, den där kvällen vi skildes åt, men han har fortfarande inte ringt.

Mina betyg blir sämre och sämre, jag mår sämre och sämre, känner mig värdelös. Ingen bryr sig om mig, jag är alltid ensam, pratar inte med nån´ och låtsas att allt är så bra för mamma.

Ska jag ringa? Vågar jag? Jag håller lappen med YOHIOs nummer i ena handen och mobilen i andra. Ska jag ringa? Jag börjar slå nummret 0708... är det värt det? Saknar han mig? Tänker han på mig varje kväll? Gråter han sig till söms för att jag inte är hos honom?

En signal, två, tre...

” Hallå? ” svarar han,

” Eh , hej ” jag fylls av glädje, han svarade!

” Hur faan har du fått tag på mitt nummer?! ”

” Du gav det till mig, det är jag, Linnea ” jag känner mig lite besviken, men ja ja, jag pratar ju med honom nu.

” Linnea? Du vet jag har träffat tusentals ´ fan – girls ´ den här sommaren, tror du jag kommer ihåg varenda en? ”

Han kommer inte ihåg mig, YOHIO har glömt mig.

” Du kommer inte ihåg? ” All glädje försvinner och jag känner mig helt tom, innan har jag levt på hoppet att YOHIO ska ringa, men, han kommer inte  ihåg mig.

” Hur fan ska jag kunna komma ihåg varenda jävla tjej?! ” skriker han, surt. Jag lägger på.

Jag orkar inte leva längre.

Jag har ingen anledning att leva.

Ingen gillar mig, jag  har  inga kompisar, inget liv.

Det enda som finns i mitt huvud är

Död.

Alex perspektiv

Jag är ute och springer i skogen, vinden blåser i mitt ansikte och får mitt hår att fladdra. Benen bara springer och springer, utan att bli trötta och jag är helt omedveten om omgivningen, ser bara träden framför mig. Det far en pil genom luften som träffat mig i benet. Jag skriker av smärta.

-          Här borta! Jag träffade den! Skriker någon. Jag ser ljus från två ficklampor som närmar sig, jag kollar förfärat på pilen i mitt ben. Jag bryter av den och hasar mig frammåt, men hinner inte komma så långt förrän någon tar tag i mig och trycker upp mig mot ett träd.

-          Mr Argent, vad ska vi göra med den? Frågar den mystika mannen. Jag visar tänderna och försöker bita honom, riva honom men han håller fast mig. Mr Argent kommer fram, han kollar på mig med sina kalla ögon och ler ett svagt leende.

-          Är det inte miss Alexandra Row, det är en ära att få träffa dig, så här öga mot öga. Jag gör ett utfall, men hans kompis håller i mig, hårt.

-          Behöver du lite hjälp med den här? säger han och böjer sig ner mot pilen i mitt ben, han vrider om. Smärtan är olidlig, men jag rör inte en min, inte framför Argent.

-          Vet du varför det är bra med pilar? Frågar Mr Argent kompisen.

-          För att det inte läker förran man tar bort den, säger han och ler, ett falskt leende.

-          Vart har du dina vänner då? Flicka! Han kollar in i mina normalt blågröna, men nu gula ögon. Svara!

-          Aldrig i livet att jag avslöjar det för dig! skriker jag. Han spänner blicken i mig men jag avslöjar ingenting, Mr Argent suckar och säger:

-          Men vi har ju en regel som vi alltid följer, vi jagar bara om vi är jagade. Han viftrar med handen och hans kompis släpper mig. Jag sjunker ihop på marken, försöker få bort pilen, men det går inte. Jag ställer mig upp och ska attakera, men hela världen börjar gunga, jag trillar ner mot marken och slår i huvudet. Allt blir svart.

Jag vaknar av huvudvärk, det luktar fortfarande skog och världen gungar fortfarande. Jag öppnar långsamt ögonen, Derek bär mig i sin famn. När han märker att jag har vaknat kollar han på mig. Hans vackra blåa ögon kollar snällt på mig. Hans korta, svarta hår är rufsigt, men det passar honom. Han är bredaxlad och är sjukt stark. Varje gång jag träffar eller överhuvudtaget tänker på honom, lixom pirrar det i magen. Det är grynning och hela skogen lyser i guld gult.

-          Hur känner du dig? frågar han med sin mörka, men ändå ljusa röst.

-          Snurrigt, svarar jag och ler mot honom. Han har ögonen framåt och märker inte hur röd jag är om kinderna. Derek vet inte att jag är kär i honom, och jag kommer aldrig erkänna det heller. Han är ju en Alpha och jag en Beta. Det går inte, så jag håller mina känslor för mig själv. I mina fantasier berättar jag för honom att jag älskar honom, och vi lever ett lyckligt liv tillsammans. Utan jägare och andra hot. Jag går ut skolan och skaffar ett jobb.

-          Här, kommer du in själv? Frågar Derek när vi kommer fram till hans svarta bil. Jag nickar och klättrar in. Pilen i benet är borta och det har läkt, som tur är, men jag är fortfarande snurrig.

-          Varför känner jag mig så konstig? Frågar jag när vi sitter i bilen och är påväg ” hem ”.

-          Jägarna hade nånting på pilen som gjorde att du tappade medvetandet. Han låter så manlig på nåt´ sätt. 

Jag sitter på golvet i den gamla lagerlokalen när någon smäller upp dörren bakom mig.

-          Vart har du varit hela dagen? Frågar Scott när han stormar in.

-          Du vet att Derek inte tycker om att du tar med vanliga hit, särskilt Stiles, säger jag istället.

-          Hu... hur kunde du veta att det var jag? frågar Stiles oförstående.

-          Du är alltid nervös när du kommer in hit, ditt hjärta slår snabbt.

-          Lärana var jätteoroliga, och det blev inte bättre när de ringde och frågade din pappa vart du var. Han är jätteorolig. Scott tar en stol och sätter sig framför mig.

-          Va´ fan gör du här Stiles? Derek kommer uppifrån med Isaac och Boyd, hans ögon blixtrar av ilska. Scott du får inte ta hit vanliga människor! Isaac och Boyd flinar bakom honom, jag spänner blicken i dem och de slutar direckt.

-          Vart är de andra? Frågar jag för att bryta tystnaden.

-          Erica och Cora är ute och gör nåt´ tillsammans, tror jag. En tjej grej, svarar Derek.

-          Du vet, jag är en tjej, det verkar som att han inte har tänkt på det tidigare och jag blir sårad, det minimerar chansen att han gillar mig.

Dereks perspektiv

Alex ansikts uttryck ändras från glad till besviken. Gjorde jag nåt´ fel?

-          What about... cookies? Säger Cora som kommer inrusande i rummet, men hennes leende försvinner när hon får syn på Alex. Hon tycker inte om henne bara för att jag gör det. Stiles skiner upp och tar papppåsen med kakor som Cora håller i. Isaac och Boyd tränger sig förbi mig och fram till Stiles, likaså gör Scott. Jag tar de sista stegen i trappan ner till bottenvåningen, går fram till Alex och ger henne en hjälpande hand. Hon slår bort den och reser sig upp.

-          Jag kan klara mig själv! Jag går hem nu, säger hon och lämnar byggnaden. Jag kollar efter henne genom fönstrena, när jag vänder tillbaka huvudet möts jag av en leende Cora.

-          Cora, bara för att du är min syster betyder det inte att du kan göra vad du vill, utan att jag bryr mig. Hon fattar inte vad jag menar, hon bara står och flinar, som att hon har vunnit och jag förlorat. Ilskan blixtrar inom mig. Varulven innom mig kommer fram och jag slår till henne över kinden. Det rinner blod och det ser som att Stiles ska spy.

-          Lämna mig ifred! Jag går ut i friska luften och smäller igen dörren bakom mig.

Kan de inte bara lämna mig ifred!?

Alla karaktärena ( förutom Alexandra ) är med i  serien " Teen wolf ", om ni vill veta hur de ser ut eller helt enkelt se serien ( de första avsnitten är inte så bra, men sen är de AWESOME!! ) är det bara att söka på Twitter eller helt enkelt google: Tayler Hoechlin = Derek, Tyler Posey = Scott,  Dylan O´Brien = Stiles och i framtiden Crystal Reed = Allison

YOHIOs perspektiv

Jag knackar vilt på Amayas dörr.

När ingen öppnar rotar jag runt i fickorna på min rosa jacka, tillslut hittar jag extranycklen. Jag skyndar mig att låsa upp, springer in i lägenheten och letar efter Amaya. Jag skriker och skriker, men får inget svar. Jag rycker upp dörren till badrummet. Det är blod på golv och väggar och jag håller på att kräkas av åsynen,men det finns inga spår efter Amaya.

Vart kan hon ha tagit vägen? Jag fortsätter in i sovrummet, och där är hon! ” Amaya! ” skriker jag och springer fram till henne, sängen hon ligger i är full av blod, precis som hon. Hon ligger orörlig. ” AMAYA!! ” Inget svar. Hon håller en kniv i handen, hon har skurit sig på båda handlederna, precis på blodådrena och hon har förblödit. Hon har också ristat in YOHIO på sin mage med kniven. Det känns hemskt att det är mitt namn som står blodigt på hennes mage. Jag är så chockad att jag inte kan gråta. Jag bara kollar på mitt namn. Mitt namn skrämmer mig. Nu kommer gråten, jag gråter och gråter. Jag kan inte leva utan Amaya! Jag skriker och gråter och skriker.

Jag kan inte fatta att hon är borta.

Hon kan inte vara borta.

Hon får inte! Det river och sliter inom mig och jag faller tillslut ihop på golvet.

Det kommer in en polis och tar tag i mig, försöker få bort mig från platsen. Jag stretar emot, kan inte lämna Amaya. ” Jag måste vara hos Amaya! ” skriker jag åt polisen, som nu har ropat på hjälp. Det kommer en till polis och försöker hjälpa den andra att få bort mig. ” NEEJ! Jag kan inte lämna henne! Hon behöver mig! ” de får ut mig ur rummet, men  jag fortsätter kämpa. Jag gråter floder, får inte lämna Amaya! Jag lägger all min tyngd frammåt och hoppas att de ska släppa mig, men det gör de inte. Jag slutar kämpa och sjunker ihop på golvet, en kvinnlig polis sätter sig framför mig. ” Kom nu stackare, du måste härifrån. ” hon försöker ge mig en kram, ” Skjut mig. ” säger jag lågt. ” eh, va´? ” ” JAG VILL INTE LEVA! SKJUT MIG! ” Skriker jag, jag reser mig hastigt upp, jag sliter mig loss från hennes grepp. Jag springer in mot Amaya, men de får tag på mig.

” AMAYA! ” 

Seikes perspektiv

Hur kan någon göra så mot Amaya?! Hur kan någon överhuvud taget mobba Amaya?! Hon som är så snäll och rar, och så ortoligt snygg! Tänker jag vid frukosten. ” Du, jag fattar det inte, hon är ju så, attracktiv. ” säger jag med mat i munnen till YOHIO, han ger mig en sträng blick innan han säger ” Jag tycker så synd om henne! Dessutom så är vi ju inte där och kan hjälpa henne! ” ” Vad har hänt? ” frågar Ray. ” eh, tja, Amaya... ” börjar YOHIO. ” Mobbarna har våldtagit Amaya. ” avbryter jag. Det känns konstigta att använda ordet ´våldtagit ´, det låter så hemskt. Både Ray och JENSiiH spärrar upp ögonen.

” Hej Amaya! ”säger YOHIO ” och hej från mig också! ” tilläger jag. ” YOHIO, Seike, hej.  ” säger hon. ” hur är det? jag menar... ” ” jo jag mår bra” säger Amaya, men hon låter inte övertygande. ” hur är det i skolan? Har du pratat med rektorn? ” Frågar jag. ” Jag går inte till skolan längre ” hon säger det så tonlöst, precis som allt annat hon sagt. ” men Amaya! Det måste du! ” säger YOHIO, både förfärat men också lite irriterat, som att hon inte fattar att skolan är viktig. ” åh, kan det bli så mycket värre? ” klagar YOHIO. ” Ja, det har det redan blivit. ” ” Va´? ” säger vi i kör. ” YOHIO, alla, och jag menar alla, vet om oss. De vet allt! Och jag menar allt! Det finns foton på oss alla tre, på mig och Seike och på oss. När vi kramas, håller hand och pussas! Det finns till och med bilder på när jag och Seike pussas! Det är citat där det står ´ de  nya kärleksparet´, ´YOHIOs flickvän otrogen med hans bästa vän´och liknande. Vi är i varenda skvallertidning! ” säger hon och hämtar andan. ” men, ” ingen av oss kommer på nåt´ vettigt att säga. ” ha ha har du ingen tjej kompis eller nån´ du kan prata med då? ” får jag fram tillslut, efter evigheter av tystnad. ” nej ” lika tonlöst som allt annat. Vad har hänt med Amaya?

Amaya perspektiv

” YOHIO Har nåt´ han måste berätta. ” säger Seike när alla har en hamburgare i handen. ” Va´? Vad menar du? ” YOHIO kollar oförståenede på Seike. ” Du vet, det där. ” när YOHIO inte fattar fortsätter Seike ” Vi ska åka till Japan och spela på några konserter. ” Seike ser väldigt allvarlig ut, men jag fattar inte varför? ” Ja, och? ” Jag fattar inte att det ska vara nån  big deal, de blir borta ett tag, sen kommer de hem igen. ” Amaya, vi blir borta i ett år. ” Det är som att hela min värld rasar på en sekund, de kan väl inte bara lämna mig här?! Tänk om det händer nåt´ i skolan? Eller hemma!? Eller om jag är ute med tjejerna och dricker lite för mycket? Vem ska då ta hand om mig? och vem ska ta hand om dem? Tommy? Det finns inte en chans att jag låter dem lämna mig här! Ensam! Både YOHIO och Seike står  med nerböjda huvuden. ” Hur? När? ” Får jag ur mig. Båda står tysta ett tag, men tillslut säger YOHIO ” Vi åker om två veckor, så det är lång tid kvar. Vi hinner göra en massa saker innan vi åker. ” han  försöker le, men det ser mer ut som en grimase. Jag bara står där med tårar i ögonen, hur kan de göra så mot mig? Hur?! Jag känner hur ilskan bubblar upp inom mig, sammtidigt som jag känner hur  tårana börjar rinna på mina kinder. Jag bara skriker rakt ut. Hur kan de?! Ingen av killarna vågar göra nåt´. Jag vänder ryggen till dem och börjar springa mot.. ingenstans. Bort.

 Jag springer tills benen viker sig, sen faller jag ihop gråtande på marken. Det verkar som att jag har kommit till nån´ slags park. Det går förbi två mammor med barnvagn, de kollar konstigt på mig och skyndar sen iväg med snabba steg.

Jag ligger där på marken och gråter ett tag, ända tills det kommer fram en gammal gubbe till mig. Han är så gammal att han skakar när han sätter sig ned brevid mig. Han har långt skägg och en ranglig kropp. ” Såja, såja flickan min. Vad är det som tynger ditt hjärta? ” frågar han vänligt, jag sätter mig sakta upp och granskar honom noggrannare. Han ser ganska välskött ut, även fast kläderna är lite slitna här och där. Vi sitter tysta en stund, sen börjar jag berätta hela historien. Från att jag sprang in i YOHIO och Seike och att mitt liv har varit underbart sen dess, tills att de berättade att de ska lämna mig om två veckor!

När jag väl är klar känner jag mig lättad, det kändes bra att få prata ut om det. Han  klappar mig på ryggen och säger ” Ni ungdomar. ”

YOHIOs perspektiv

Vi har letat igenom hela stan nu, jag har ringt henne säker tusen gånger och jag börjar bli orolig. Vart kan Amaya tagit vägen? ” Vad sägs om att vi går hem till mig? ” frågar Seike plötsligt ” vem vet, hon kanske är där ” Jag kan inte annat än hålla med, så vi går snabbt hem till Seike.

Men när vi kommer fram är hon inte  där heller. Nu syns det på Seike att han också är orolig, han går fram och tillbaka i köket och tar tillslut upp sin mobil. ” Hej Amaya, det är jag, eh, och om du hör det här kan du väl ringa upp? Eller åt minstone höra av dig på nåt´ sätt. Vi är jätteoroliga att det har hänt nåt´ , och ja, det här kommer låta så fånigt om du sitter på ett fik och dricker kaffe, men, snälla ring mig. Puss! ” det sista säger han med lite oro i rösten.

Efter ca en timme ringer min mobil, jag drar snabbt upp den ur fickan och svarar ” Amaya? ” det hörs att den i andra änden tar ett ljupt andetag inana den svarar ” ja ” jag fylls av glädje när jag hör Amayas röst. ” Jag skulle behöva prata med dig, ensam. Inte med Seike. Bara med dig. ” hennes röst låter skakig och osäker. ” okej då ” säger jag och nickar fastän jag vet att hon inte kan se det. ” Jag är redan hemma hos dig, men inte du. ” ” Jag skyndar mig så mycket jag kan, puss ” hon lägger på och jag springer och börjar ta på mina rosa skor. ” Vart ska du? ” frågar Seike som inte hört vårt sammtal. ” Jag ska hem till mig, du behöver inte följa med. Du får inte följa med ” Jag smäller ingen dörren och springer enda hem till mig.

Jag flåsar när jag tillslut knackar på min egna dörr. Amaya öppnar med en gång, hon ger mig en kyss på munnen direckt, jag blir lite chockad och backar ett steg, men kramar sen om henne. Hennes hår luktar så gott och hon är så varm, jag skulle aldrig vilja släppa taget. ” Ja, ja, jag.. ” mer än så får jag inte fram. Amaya tårkar bort en osynlig tår under ögat och kollar sen på mig, som att jag ska ha alla svaren?! ” jag, har ingen aning hur vi ska lösa det här ” får jag tillslut ur mig. ” Det är okej, jag har kommit på hur vi ska lösa det! ” Amaya ser överlycklig ut. ” Berätta! ” uppmanar jag henne. ” Jo kolla här , säger hon och tar upp en almänacka, ” Här, om fyra veckor har  vi studiedagar, då kan jag åka upp till er, och sen här är det höstlov. Sen kommer ju jullovet, sportlovet, påsklovet och till sist sommarlovet, och sen kan det inte vara så långt kvar innan ni kommer tillbaka! Sen får man inte glömma att vi har studiedagar ibland också! Och så ibland när ni har tid får ni komma det hit och hälsa på mig! Det blir ju jättebra! ” Jag fylls av hopp och glädje när jag hör allt detta, men sen kommer alla negativa saker ” men, blir det inte dyrt? Det kostar väldigt mycket att åka till Japan. ” säger jag lite mer ledsamt. ” Jo, men jag har kollat det, de första två gångerna jag åker kostar det som vanligt, men sen, om jag skaffar nåt´ kort eller vad det var, blir det billigare. Kolla här. ” Amaya drar in mig i lägenheten och visar mig på min dator. ” Kolla här; ´ reser du mycket? Blir det för dyrt? Prova här! Alla gånger efter andra resan blir det dubbelt så billigt! Betala ändast halva priset till vilket resmål du vill! Om du köper ett airprolomun! Ändast 35 kr mån! ´ ” läser Amaya högt för mig. ” Du har verkligen fixat det här! Jag är så glad att jag inte behöver vänta ett helt år för att få krama dig, min ängel. ” säger jag och pussar henne.

You´re the one kap. 10

Seikes perspektiv

Först gillar hon mig, sen sabbar jag det så att hon hatar mig, sen blir det bra igen och då sbbar jag det igen så nu hatar hon mig. Jag skulle inte ha sagt det, jag skulle låtit YOHIO göra det. Fan. Nu får jag inte ens prata med henne! Jag blir så arg på mig själv! Jag sparkar till en låda på golvet och det åker ut en massa grejer. Vad är det här? Jag sätter mig ner på golvet och rotar runt, två av mina tröjor, ett par byxor, en massa foton, ett gosedjur och tre biljetter till Sundsfallet. Vad är det här? Alla bilderna är på mig, YOHIO och... Amaya? Vi ser så glada ut. Jag bläddrar runt bland fotona och hittar en massa bilder på oss, tillsammans. Jag känner hur det rinner en tår nerför min kind, jag torkar snabbt bort den. Jag ska inte gråta! Jag fokuserar på nåt´ annat. Hur kom den här lådan hit? Amaya måste ha varit här! Jag rafsar ihop allt i lådan igen och slänger in den i förådet. Det börjar tåras  i ögonen och jag hämtar tillbaka lådan.

Äntligen klar! Jag har satt upp alla bilderna på kylen och frysen så att jag kan kolla på oss varje gång jag ska äta nåt´ eller bara går förbi. Jag kollar stolt på mitt skapande, sen tar jag upp min t-shirt och suger in doften efter Amaya. Hon luktar ljuvligt.

YOHIOs perspektiv

När vi äntligen är framme vid hotellet i Japan skickar jag ett sms till Amaya. Äntligen framme på hotellet ;) Jag överlevde flygresan =D Saknar dig jätte mkt <3 önskar du var här hos mig puss <3 <3 =X

Jag och Seike delar rum, som vanligt. ” Har du med dig den där!? Jag trodde du hatade den ” säger jag när jag få se Seike ta upp en svart t-shirt med en massa rosa döskallar på. ” Ja, men lukta! ” jag tar emot tröjan som Seike räcker fram till mig. ” Den luktar ju som Amaya! ” utropar jag. ” Ja, det är därför jag har med den! Jag hatar ju den tröjan! ” Vi kollar ett tag på varandra, sen börjar vi gapskratta.

” Men hon kommer ju hit om två veckor! ” säger jag när jag slutat skratta. ” tror du hon kommer hit för att få träffa mig? Amaya hatar mig! Jag har inte pratat med henne på två veckor, till skillnad från dig, som typ har bott med henne. ” säger Seike alvarligt, han kollar på mig som att det vore den självklaraste saken i världen. ” Amaya hatar inte dig. ” säger jag ” hon är inte sån´. ”. Han kollar skeptiskt på mig, och fortsätter packa upp sin väska. Det plingar till i mobilen och jag läser sms;et jag fått från Amaya. Så bra då! Saknar dig jätter mkt med <3 önskar jag kunde åkt med till Japan men, skolan... puuuuuuuuuss <3 <3 P.S be Seike ringa mig när han har tid ;) LÖV YA!  Jag visar Seike sms;et. ” Jag sa ju att hon inte hatade dig! ” säger jag kaxigt. Då hoppar han på mig och slänger mig  i sängen, sen börjar han kittla mig. Jag håller på att dö av skratt. ” Sluta! Sluta! ” skriker jag mellan skratten, men han håller på ända tills Ray kommer in i rummet, ” Ska ni ha nån´ mat eller? ” Vi följer med Ray till hissen, men längre än så kommer vi inte innan vi börjar skratta igen. Han föser in oss i hisssen för att ingen ska höra och den börjar åka nedåt.

När hissdörrana öppnas hittar Linder mig, Seike och Ray skrattande på golvet. Hur är det möjligt?  Hela middagen sitter Seike och jag och kollar på varandra.

” Hur har ni löst det med Amaya då? ” frågar Linder plötsligt. ” Herregud! Jag har glömt att ringa Amaya! Oh, skit! ” Seike springer iväg med mobilen i högsta hugg.

Amayas perspektiv

” Hej! ” säger han ovanligt glatt i mobilen. När jag inte svarar fortsätter han  ” du sms;ade YOHIO att jag skulle ring när jag hade tid ” ” Jag trodde inte att du skulle ringa så snart ” erkänner jag. Mina ögon  är tårfyllda och jag kan inte hålla tillbaka snyftningarna längre, allting kommer på en gång. Snyftningarna, tårana och känslorna. ” men gumman, vad är det? ” säger han i mobilen. Jag kan inte prata jag är alldeles för ledsen. ” åh, jag önskar jag var där hos dig nu. Varför har du inte pratat med mig tidigare? ” han låter uppriktigt ledsen. ” Det är skolan ” får jag fram ” och pappa ” tystnad ” han har börjat dricka, och han har slagit Mikael. ” ” Men herregud! Vart är han nu då? Är han kvar hos din pappa? Är han skadad? Hur kunde allt det här hända så snabbt?  Vad har hänt i skolan? Mår du bra? Har han slagit dig också? Ni måste ju anmäla honom!  ” ” Det är okej, Mikael är här hos mig. Ja, jag har funderat lite på det... ” Funderat! Ni måste anmäla honom! Han slog Mikael! Barnmisshandel! Har han slagit dig? Du måste berätta! ” ” Nej, han har inte slagit mig sen jag var liten... ” ” Sen du var liten?! Har det här hänt förut?! Va´ fan Amaya! När var senaste gången han slog dig?!  ” ” Jag var väl kanske, sju då. Har du inte sätt ärren på min rygg? ” ” Ärren!? Amaya! Varför har du inte sagt nåt´? Det här är allvarligt! ” Jag skäms lite att jag inte gjort nåt´ och kan inte svara. ” Förlåt, jag har inte vågat, sen slutade han ju och så, så jag tänkte att, ja, att det inte var nödvändigt.” säger jag nedstämt. ” åh, älskade Amaya. Jag önskar att du inte var så långt borta! Men vad var det med skolan? Är det mobbarna? ” hans tonfall är mjukt och medlidsammt  ” ja, tydligen har någon hittat att vi har haft sex och alla fryser ut mig eller kallar mig ´jävla hora´ och sånt´. ” ” jag önskar så innerligt att vi bara dansade och sen att du gick tillbaka till din kompis... ” ” Linda är inte min kompis! Snälla Seike, kan vi prata om nåt´annat? Jag håller ju på att gråta ihjäl! Igentligen så ville jag att du skulle ringa av en annan anledning. ” tystnad igen. ” Jo, jag pratade ju inte med dig och så, och det var inte för att jag inte gillade dig. Det var för att jag gillade dig. ” säger jag och håller andan spänd över  hans svar. ” Eh va´? ” inte svaret jag hade väntat mig. ” alltså, jag är helt, totalt, förälskad i dig. ” återigen tystnad. ” Seike? ”

You´re the one kap. 11

YOHIOs perspektiv

“ YOHIO! “ skriker Seike, han kommer med bestämmda steg tillbaka till matbordet. ” Förklara! Viste du?!  Varför har du inte sagt nåt´?! Är du helt dum i huvet´ eller?! ” han verkar väldigt uppröd. ” Jag vet inte vad du menar? Seike, vad har hänt? ” Jag försöker låta lugn men det är lite svårt när Seike  är så uppstissig. ” Varför Amaya inte pratade med mig på två veckor!? ” ” Jag har ingen aning om varför Amaya inte pratade med dig på två veckor? Jag lovar! ” Seike går argt tillbaka till sin plats  och slänger i sig maten. Alla sitter helt tysta restan av middagen.

” Dåså killar, publiken släpps in om 30 min. VIP om ca 10. ” hör jag JENSiiH ropa i den stora arenan. Jag går in bakom kuliserna och tar en klunk av min cola. ” Åh, YOHIO. Precis dig jag letade efter, du och Seike kör det vanliga va´? ” frågar Ray, ” han verkar lite upprörd, du kanske borde prata med honom. Du är den enda han lyssnar på. ” Jag nickar och beger mig mot ´slappar rummet´ som vi kallar det. Där står det alltid en massa mat och dricka, två soffor och en tv. Jag sätter mig brevid Seike i en av sofforna. ” Du, vi kör det vanliga va´? ” ingen reaktion. ” Du vet att jag blir sårad när du är arg på mig. ” Han kollar på mig, som att jag var den hemskaste personen i världen.” Vad har hänt? Är det nåt´ Amaya sa? ” När han inte svarar går jag iväg och ringer till Amaya.

” Hej Darling ” svarar Amaya, ” vad har du sagt till Seike?! ” jag hör själv hur arg jag låter, men kan inte hjälpa det. ” Vadå? Är han ledsen? ” hon låter förvånad över frågan, ” Nej, eller ja, han är helt konstig! Jag har aldrig sett honom på det här viset förut! Han verkar inte ledsen, men han är helt borta lixom! ” slänger jag ur mig, omedveten om att Seike stå och lyssnar, ” Det måste vara nåt´ du sa till honom! Först var vi jätteglada sen ringde han till dig och efter det har han varit helt... okontaktbar. Vad var det du sa?Ärligt ”  ” Alltså, jag har inte sagt nåt´ elakt, tvärtemot, jag erkände att jag... ” ” att du vadå? Amaya! Snälla, berätta. Jag är din pojkvän! ” Jag känner mig kränkt, jag som trode att hon berättade allt för mig. ” Att jag är kär i honom! ” Mitt hjärta stannar, Amay kär i Seike? ” Är du? Hur länge? Jag... ” jag kommer inte på nåt´ bra att säga. ” men vi då? ” får jag fram. ” Om du inte har fattat det än så är det ju det som är problemet! Jag älskar dig YOHIO! Det måste du förstå, du betyder allt för mig. ” säger Amaya. ” men...”

You´re the one kap. 12

Seieks perspektiv

Jag försöker komma fram till YOHIO, men fansen är ivägen! ” en kvart kvar killar! ” skriker JENSiiH och jag blir mer och mer stressad. Varför ska alla vara ivägen just nu? Kan de inte vara ivägen lite senare? ” Aaa! Kolla där är Seike! ” skriker någon och det kommer en flock med tjejer och omringar mig. ” YOHIO! Kom hit! ” skriker jag och han börjar kämpas sig förbi fansen.

Vi får tag på varandra efter vad som känns som en evighet, och vi står nu tätt ihoptryckta. ” Har ni nån´ flickvän? ” ” Kan jag få ett kort med dig? ” ” Är suchi gott? ” ” kan ni göra den där grejen som ni gör på scen? ” Den där ´grejen på scen´ är att jag och YOHIO hånglar, så jag drar YOHIO närmare intill mig och kysser honom på munnen. Alla fansen skriker, och vi fortsätter hångla, sen drar jag iväg med YOHIO bakom avspärrningarna och vi blir ensama.

 ” Du, jag vet att du och Amaya är jätte kära i varandra, men det är inte mitt fel att jag gillar henne! Hon är bara så ortoligt söt! ” slänger jag ur mig.

”  7 minuter! ”

” YOHIO, du är min bästa vän, vi har bråkat och blivit sams igen och vi har båda gjort saker vi ångrar, men jag vill inte att vi ska bli ovänner igen. På det sättet. ” YOHIO kollar lite förvånat på mig ” Jag vill inte förstöra din och Amayas relation, men du kan inte klandra mig för att jag gillar henne! ” Han ger  mig en kram och säger i mitt öra ” Jag bryr mig inte om vad ni har gjort, vi hånglar ju hela tiden och Amaya bryr sig inte om det. Bara, snälla, låssas att ni bara är kompisar, okej? ” han säger det väldigt tyst, som att han helst inte ville säga det.

 ” 3 minuter!  Kom hit! ” Jag, YOHIO, Ray och Linder snabbar oss till JENSiiH som står berädd att gå upp på scen. ” okej är ni berädda? Första konserten på länge. YOHIO, Seike, ni gör som vanligt och vi hänger på. Seike har du värmt upp rösten? Handleder, händer och allt annat uppvärmt? ” frågar Linder innan vi springer upp på scen. Publiken skriker, busvisslar och applåderar.

Amayas perspektiv

“ Är du ensam nu? Kan inte din lilla pojkvän komma  och rädda dig nu? Dina hora! ” skriker han och trycker upp mig mot skolans skåp. ” Vad sägs om att göra den här kåta saken en tjänst? ” Han ler elakt mot sitt gäng, de nickar och han drar iväg med mig. ” Vad gör du? Släpp mig! Släpp mig! ” Han ger mig en örfil och jag tystnar sen fortsätter han genom korridorena mot toaletterna.

Han stänger och låser toalett dörren bakom sig, han ler lömskt mot mig, sen trycker han upp mig mot väggen och börjar kränga av mig mina kläder.

Jag står i bara trosor när det ringer in. Jag tror att han ska släppa mig så att han inte ska komma försent till nån´ lektion, men det gör han inte. ” Bra, nu kan ingen höra oss ” säger han bara och fortsätter kyssa mig. Han klämmer så hårt på mina bröst att det gör ont. Tårana rinner när han drar av mig mina trosor.

” YOHIO! Han.. ” mer än så får jag inte fram. ” Amaya vad har hänt? Klockan är bara kvart över 3! ” säger YOHIO i mobilen. ” Mobbarna... de... och han ... ” jag snyftar och gråter och kan inte prata. ” Amaya, vad har det gjort? ” Han låter nu väldigt orolig. ” Filip hade sex med mig på skoltoan! ” skriker jag. ” va´?! Onej! Åh, älskade Amaya! ” ” Va fan håller du på med? ” hör jag i bakrunden, Seike. ” Klockan är ju bara, lite över tre! ” Seike låte sömning som vanligt, jag blir glad över att höra hans röst och fylls av livsglädje igen.

Amayas perspektiv

“ Vad heter du? “ “ Hur är ditt och YOHIOs förhållande? ” ” Vilken är din favvo färg? ” frågar alla reportran i mun på varandra. Alla tar massa foton och frågar massa frågor. Jag bara står där framför kamerona och stammar. ” Aaa! Där är YOHIO! ” Allas uppmärksamhet vänds mot honom. Han går med bestämmda steg mot mig, ” Kom nu Amaya, vi måste bort härifrån! Viskar YOHIO i mitt öra ” men, vart ska vi? Vi kan ju inte springa ifrån dem! ” YOHIO kollar upp mot lägenheterna och vi rusar innåt. Vi springer snabbt uppför trapporna och bankar vilt på Seikes dörr, vi hör hur alla börjar närma sig och i sista sekunden öppnar Seike. Vi rusar in och smäller igen dörren. Seike börjar fnissa lite, när vi slänger oss ner på golvet av utmattning. Tre våningar, sex trappor. Det är klart man blir trött! Jag möter Seikes blick och han slutar fnissa, jag reser mig upp och går ut i köket. Jag öppnar försiktigt ett fönster och kollar ut för att se om de är kvar. Självklart är de det. Typiskt! Jag börjar rota rund i kylen och i skåpen, ” Vad letar du efter? ” frågar YOHIO. ” Mat, jag håller på att svälta ihjäl. ” Jag känner hur Seikes blick bränner i ryggen. Jag får fram en skiva bröd och börjar tugga i mig det. ” Jag lånar bara toan ” säger YOHIO och går iväg. Vi stirrar ett tag på varandra, jag och Seike, men efter ett tag bryter han tystnaden. ” Du, slappna av. Det här är inget fängelse. ” Jag vänder honom ryggen och går ut i vardagsrummet. Jag slår mig ner i en svart fotölj och tuggar i mig mackan. Seike lutar sig mot en vägg kollar på mig. Vi står så enda tills YOHIO kommer tillbaka, nu har han tvättat bort allt sminket och man kan se att han är trött, jag känner också att jag börjar bli trött gäspar en stor gäsp. ” Ni kan sova i sängen, så kan jag sova i soffan, om ni vill. ” erbjuder Seike. ” Jag tänker inte gå i närheten av din säng! ” säger jag och börjar flytta på kuddar  i soffan. Jag hittar en filt som jag slänger om mig innan jag kryper ner i soffan, YOHIO suckar och går och sätter sig framför mig. " Du vet väl att du inte kan hata Seike föralltid? " Jag ignorerar hans fråga viskar god natt. Han klappar mig på huvudet och säger ” Sov gott ” och ger mig en puss på munnen, sen går han till Seikes sovrum, Seike står en stund och kollar på mig innan han går in till YOHIO.

 Jag vaknar av att det luktar stekt ägg. Jag hör hur Seike står och sjunger sammtidigt som han går runt i köket. Jag tassar in till hans sovrum och får syn på YOHIO som ligger och sover. Jag sätter mig brevid honom i sägen och pussar honom på huvudet, han vaknar med ett ryck, men slappnar av när han får syn på mig. ” God morgon sovis! ” viskar jag till honom. Han lägger sig på rygg och suckar en morgon suck. ” Har du sovit gott? ” han  svarar med en nick. Jag lämnar honom i sängen och går och tar en stor tröja i Seikes garderob, Jag drar på mig tröjan och går mot dörren. ” Det är snart frukost ” viskar jag innan jag skuter till dörren. Jag fortsätter ut i köket och kollar på när Seike fixar frukost. Han nynnar på  ´Always by your side´, och dansar runt sammtidigt som han försöker steka ägg. Han slänger upp ett ägg i luften och försöker fånga den i stekpannan, men tyvärr missar han och ägget hamnar på golvet. ”  Fan ” säger han irriterat och jag kan inte låtabli att fnissa lite. Han vänder sig om och börjar rodna när han får syn på mig.

” In all your doubts
try to remember
this song is for you
It's nothing much
'cus
words will never be enough for what you mean to me “ börjar Seike,

“ I will catch you when you fall
I'll never let you off my mind
as long as
I will breathe my heart will beat for no one else but you
Listen as I sing it from the deepest inner of my soul
from now on to eternity
I'm always by your side “ fortsätter han.

“ Eh, dina ägg, “ säger jag och pekar mot spisen. Han vänder sig om och säger en hel massa svärord när han får syn på att han  har bränt de två äggen som återstår. ” Vad i helveta är det som luktar?! ” YOHIO kommer in i köket i bara byxor, han ser trött ut. ” Men herregud så du ser ut! ” säger Seike. ” Ja, kanske för att du snarkade hela natten! ” YOHIO spänner blicken i Seike och han skyller på sin förkylning. ” Vad sägs om att gå till ´Mc Donald´s ´ och äta frukost? ” frågar jag innan killarna börjar bråka, båda nickar och vi klär på oss och går dit.